text: Emmi Alfredsson 

För Stina har dansen alltid legat nära. Redan som liten dansade hon en hel del och höll på med gymnastik. Hon gör både egna produktioner, uppdrag och samarbetar med andra. Syntolkning av föreställningar har hon arbetat med sedan 2014 under produktionen av Shape of States, där syntolkningen var en integrerad del av föreställningen – både ett konstnärligt val och en tillgänglighetsfråga.

Vad betyder dansen för dig?

– För mig betyder det mycket att få ta mig an teman eller frågor, saker jag vill lära mig mer om. Genom dansen kan jag lära mig på mer praktiska och experimentella sätt. Både genom att läsa mig till saker och att prova att bygga grejer. Själva dansen är en del av de metoder jag använder i föreställningarna.

Jag tycker att man mår bra av dansen, och man mår bra av att göra det ihop med andra. Jag tycker också att det är ett specifikt sätt att tänka på, att man upplever det på ett annat sätt om kroppen rör på sig.

Vad fick dig att bli engagerad i att syntolka föreställningar?

– En syntolkning blir alltid en konstnärlig gestaltning. Beroende på hur man väljer att sätta ord på dans eller en rörelse och annat som uttrycks utan ord kan det bli en helt annan sak, samtidigt som man genom en syntolkning förhåller sig till vad det var förut. Jag tycker att dessa överföringar är intressanta. I föreställningen Sweet jobbade jag mycket med både text, tal och dans.

Du koreograferade föreställningen Sweet, vad handlade den om?

– Föreställningen byggde på den spekulativa teorin att det bästa nog vore om vi blir av med människorasen, för då kanske jorden kan överleva. Samtidigt som man berättade den historia som handlar om miljoner år och jordens tillstånd så handlade den också ganska mycket om det som är väldigt nära. Så föreställningen var också starkt knuten till min livshistoria med mina små personliga upplevelser, och kanske människans lilla erfarenheter på ett sätt också. Och det är de perspektiven jag återspeglade i dansen, att det handlar om lillfingret som råkar se ut som en mask och hela kroppen kan vara etern eller vinden, liksom de stora sakerna.

En av föreställningarna var syntolkad. Hur är det att som seende göra föreställningar som också är tillgängliga för synskadade?

– Det gäller att samarbeta med personen som kommer att syntolka, framför allt om vad som behöver tolkas och vad som inte behövs. Jag jobbar också en hel del med text, och man kan sitta ganska nära så att man ändå kan höra och uppleva ganska mycket oavsett om man är seende eller inte. Att syntolka dans är en helt omöjlig uppgift, och jag tror att det är just det jag tycker är fascinerande.

Hur tänker du när du syntolkar en föreställning, vad är viktigt för dig att kunna förmedla?

– Att på något sätt beskriva hur en upplevelse av att se en dans kan vara. Det blir ju alltid väldigt subjektivt, och det tycker jag att man nästan bara kan ta vara på så sätt att man kommer att få höra syntolkens ganska subjektiva upplevelse. Men däremot finns det ju en del nycklar, eftersom en dans har ganska tydliga bilder. Dansen jobbar en del med att det ser ut som en maskin, eller det ser ut som fågel, eller det ser ut som en flicka. Så det finns liksom bilder som dyker upp och sedan försvinner igen i flödet.

Du har tidigare arbetat ihop med Sindri Runudde som är dansare och koreograf med en synskada. Hur har det påverkat ditt sätt att tänka och arbeta kring att tillgängliggöra kultur?

– Det var väldigt lärorikt i relation till vardagslivet. Sedan är det så, bara att arbeta tillsammans med någon som har en synskada gör att man lär sig lite mer om vad det är som är otillgängliggjort i samhället som jag som seende kanske inte har tänkt på förut.

Dans är en väldigt visuell form av konst och därmed naturligt svår för synskadade att ta del av. Vad finns att hämta och uppleva inom genren för en person som inte är seende?

– Svårt mig att svara på, för på ett sätt kanske det inte finns något, det kanske är skittråkigt, och det är också okej. Däremot tycker jag att mycket dans jobbar just med sinnesuppfattning, med det taktila och inte det bara det visuella. Att lyssna till saker, med en upplevelse av var andra befinner sig i rummet, utan att direkt titta.

Det finns väldigt mycket redskap som man använder inom dans som bygger på perception och inte bara på en helhet av enbart det visuella intrycket för att förstå ett rum och dess yta med ljud och människorna i det. Därför tycker jag att det finns ett otroligt hantverk av kunskap och erfarenhet som kan integreras med att jobba mer med sinnena som ett sätt att uppleva världen på. Jag tycker att dansen jobbar med de spåren. Och kanske finns det också inom samtida dans väldigt mycket koreografi som jobbar med mer än det visuella. Det är liksom en upplevelse av en tid tillsammans i ett rum. Det tycker jag att koreografin jobbar med mycket, jag tänker att det inte enbart är en visuell upplevelse.

Går det att göra upplevelsen ”rättvis”, alltså att en seende person går från föreställningen med en lika rik upplevelse som en från publiken som inte ser?

– Ja, det tror jag. Lika rik, men annorlunda. Absolut, jag tror inte att det går att översätta helt. Men det är också det jag tycker är fascinerande, att varje konstuttryck är en sak i sig. Det är så mediumspecifikt, vilket är ett stort intresse för mig också. Så nej, det kommer att vara någonting annat. Men jag tror absolut att det kan vara en lika stor upplevelse eller en lika irriterande upplevelse, lika kul upplevelse eller vad det nu är för upplevelse som man har.

Det kan ju tolkas på lika många sätt som antal personer i publiken, även om man är seende. Är det som att syntolkningen får ta del av mer utav berättelsen? Hur ser du på det?

– Jag tror att det beror på hur man utformar syntolkningen exakt, men man har ju möjlighet att lägga in mer av anledningarna eller bakgrunden till en rörelse. I det visuella vet man kanske inte varför det ibland ser ut som en fågel när jag dansar, medan i en syntolkning kan vi välja att berätta om det. Att jag jobbar med skulderbladen som åker upp och ner, att det finns en fysikalisk uppgift som kan se ut som någonting annat men som också kan avslöja lite mer om vad jag som dansare jobbar med eller tänker på medan jag gör det.

Så jag tycker att man kan få ta del mer av berättelsen genom en syntolkning, det är det som kan vara kul med syntolkning. Man kan ge lite andra historier än de visuella, man kan få lite mer bakgrundsinformation och man kan ge lite mer beskrivningar av vad det skulle kunna se ut som.

Går det att få en större förståelse för själva berättelsen genom syntolkningen?

– Ja, eller annorlunda förståelse antar jag. Vi jobbade ganska mycket med det under föreställningen vi gjorde 2014, då jobbade vi mycket längre med att utveckla själva syntolkningen eftersom vi hela tiden jobbade parallellt. Då var det ganska mycket att det var vissa delar som man som seende publik, om man inte hade syntolkningen, inte visste någonting om. Ett exempel är att vi dansade runt i en formation som var Folkhälsomyndighetens logga. När man tittar på det så förstår man inte det, man såg bara att vi sprang runt i olika cirklar. Men om man lyssnar på syntolkningen då vet man att ”jaha, det finns en metafor eller det finns ett mönster som kommer från det här”. Så man fick mycket mer information då. Vilket också är ett ganska kul spel i relation till att den seendes scen är den rätta, annars får man en lite sämre version. Att man snarare känner att man får lite mer och kanske lite bättre och mer utformat genom den syntolkade versionen.

Är det viktigt att också ha kunskap om dans om man ska syntolka dans?

– För mig så tycker jag det. Jag tycker det är viktigt att ha med syntolkningen utifrån mitt eget konstnärliga perspektiv. Så jag ser det som ett konstnärligt förslag. Mycket av det jag håller på med är dans och koreografi, och jag jobbar också mycket med andra sinnen och mycket med text. Så för mig tycker jag att föreställningen lämpar sig ganska bra att syntolkas, för det är ganska mycket redan som är ett talat innehåll. Det ligger för mig lite nära och känns rimligt, det är inte ett jättelångt hopp. Jag tycker att koreografi är extremt kul syntolkat. Det ligger väldigt nära.

Vilka tips och råd skulle du ge till andra som vill bidra till att göra konst och kultur tillgängligt för synskadade?

– Bara göra det! Det behöver inte vara världens största sak. Jag gör det ju väldigt lite, men försöker alltid se till att ha en syntolkning per år eller per termin. Man kan göra så att det finns en kontinuerlig och återkommande möjlighet så att man allteftersom kan bygga upp en publik.

Men det är helt möjligt att göra. Och sedan tycker jag att det är – för mig – konstnärligt intressant att tänka till den översättningen av hur man uppfattar och hur man upplever ett konstnärligt verk. Genom vilka sinnen uppfattar man det, vilka sinnen aktiveras av det? Och då blir det ganska kul och spännande. Vad är det man faktiskt tänker kring de sinnena genom vilka vi kan uppleva världen på?