När får vi en inkluderande historieskrivning?
Jag har tittat på alla avsnitt av Historien om Sverige som SVT har publicerat hittills. Serien är informativ och välgjord och jag uppskattar verkligen att den är syntolkad. Givetvis förstår jag att manusförfattarna måste göra ett urval och att enbart en bråkdel av allt som skett genom årtusendena och bara några få människoöden får plats. Dock tycker jag att det är synd att flera grupper inte nämnts mer än i en bisats. Personer med funktionsnedsättning har alltid funnits, men deras livsöden hamnar i princip alltid i skuggorna. Så även i denna serie.
Varför finns det en poäng att aktivt försöka lyfta fram grupper som exempelvis samer, romer, hbtqi och personer med funktionsnedsättning? Jo, för att de har varit och är en del av samhället och av såväl vår historia som vår nutid. För att personer som tillhör någon av dessa grupper, eller andra grupper som inte heller får plats i historieskrivningen, precis som många andra söker sin grupps historia och personer ur historien som de kan identifiera sig med eller ha som förebilder.
Låt mig bli personlig för ett ögonblick. Jag har själv en synnedsättning, och den enda med funktionsnedsättning som överhuvudtaget nämndes i mina historieböcker i skolan var uppfinnaren Gustaf Dahlén, och då skrevs det inte ett ord om att han förlorade synen. Inte ens Louis Braille, vars uppfinning punktskrift gav miljontals personer med synnedsättning över hela världen ett läs- och skriftspråk, fanns med. Jag fick leta i andra källor för att hitta intressanta personer, som exempelvis Helen Keller.
Hur olika samhällen genom historien sett på, och i dag ser på, minoriteter av skilda slag och individer som av något skäl faller utanför den så kallade normen säger en del om samhällena. Därför borde detta vara av intresse för fler än dem som själva tillhör en eller flera minoritetsgrupper. Låt oss därför vidga vyerna och i den gängse historieskrivningen ta med sådant som funktionsrättsrörelsens i alla fall delvis framgångsrika kamp för rättigheter, men även fasansfulla händelser som de medicinska experimenten på Vipeholmsanstalten.
Jag hoppas att framtidens manusförfattare och läroboksförfattare tänker annorlunda. Det går att skifta fokus. I mina historieböcker i skolan skymtade någon enstaka drottning förbi då och då, men i övrigt var kvinnors historia något som klarades av på ett fåtal sidor i slutet av boken. De där sidorna som läraren aldrig hann gå igenom under kursen. Nu har jag inte läst någon lärobok i historia på sistone, men i Historien om Sverige skildras såväl mäns som kvinnors historia, vilket känns bra. Med tanke på det borde en ännu mer inkluderande historieskildring kunna vara möjlig.
text: Eva Fridh
Eva Fridh är lärare, journalist och ledamot i SRF Västerås-Kolbäcksdalens styrelse.
Signerat
Vill du skriva på Signerat? Mejla till perspektiv@srf.nu