Jag hade älskat att resa om …
Jag hade älskat att resa om det inte vore för min blindhet. Tänk så roligt att åka till Liseberg över dagen. Eller varför inte tågluffa till Paris under sommaren? Att sitta med en kopp te i bistron och småprata med övriga resenärer eller att med musik i öronen halvsova till tågets vaggande rytm.
Jag har gjort ett fåtal längre resor, men det händer väldigt sällan. Att gå igenom den komplicerade processen med att söka extra ledsagartimmar och riksfärdtjänst är helt enkelt inte värt besväret.
Något jag dock gör då och då är att åka tåg för att besöka vänner. Några dagars ledighet i en annan stad borde vara enbart en positiv upplevelse. Ändå stiger jag allt som oftast på tåget med en stor klump av oro i magen. Nästan alla tågbolag erbjuder ledsagning på stationer. Men den ledsagningen är strikt från tåg till väntsal, eller från tåg till tåg om bytestiden är kort. Därför surrar huvudet ofta av diverse skräckscenarion:
Tänk om jag blir glömd i väntsalen och missar tåget?
Tänk om ledsagaren som också kör taxi får en bättre körning och inte kommer?
Tänk om tåget är försenat och jag blir utan middag?
När oron är som starkast tänker jag på hur lätt det vore att frångå mina egna principer och flyga inrikes. Tänk att inte behöva förboka ledsagning, utan att i stället beställa det direkt i incheckningsdisken. Att bli mött i god tid och lämnad på något trevligt matställe så länge. Jag lägger ingen värdering i hur andra väljer att resa. Men jag kan tycka att det i tider av klimatkris känns kontraproduktivt att göra det krångligare för mig som synskadad att resa med det mer miljövänliga alternativet.
Så vad är det som får mig att fortsätta resa trots mina negativa erfarenheter? Jo, det är alla fantastiska medmänniskor jag mött på vägen. Stationsledsagaren som följer mig till toaletten, innan hon låter mig vänta i en fåtölj på kafé, snarare än på en bänk i väntsalen. Tågvärden som kommer till min plats med både fika och kortläsare, trots att jag är en helt vanlig resenär i andra klass som råkar ha svårt med syn och balansgång. Eller barnfamiljen som trots bagage, kryckor, och barnvagn hjälpte mig till en taxi när tåget kom fram mitt i natten och den utlovade ledsagaren inte dök upp.
Med andra ord möts jag av mycket god vilja, i ett minst sagt stelbent system. Jag väljer därför att avsluta med att ändra i min egen inledning – för jag tycker om att resa och jag hade nog älskat det om ledsagningen vore mer individanpassad och flexibel.
text: Desideria Jungelin
Desideria Jungelin är poet och författare som skriver om synskadades rättigheter. Novellsamlingen Överlevnadskunskap gavs ut 2021, och under våren utkommer hon med en ny diktsamling.
Vill du skriva på Signerat?
Mejla till perspektiv@srf.nu