text och foto: Bengt Sigvardsson

Den 24 februari 2022 väcktes 30-åriga Anastasia Kotsar inte av väckarklockan som hon brukar göra på vardagsmorgnarna. Hon väcktes av explosioner.

– Sedan började mobilen att ringa och jag fick veta att det var krig. Jag kände mig handfallen och rädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, säger hon.

Vi träffas på en restaurang i närheten av höghuset där Anastasia bor med sina föräldrar i den ukrainska huvudstaden Kiev. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina. För Anastasia, som är gravt synskadad, har raketbeskjutningar, flyglarm och explosioner blivit en del av vardagen. Ibland tjuter flyglarmen flera gånger per dygn.

– Flyglarmen skrämmer mig inte lika mycket som tidigare, men jag blir alltid lika rädd när jag hör explosioner. Min högsta önskan är att det blir fred så att jag kan börja leva ett normalt liv igen. Nu vågar jag bara röra mig i områden som jag känner väl, säger hon.

Endast en gång har Anastasia lämnat sin stadsdel sedan kriget bröt ut.

– Dagen efter krigsutbrottet flydde jag och mina föräldrar till bekanta i en by i utkanterna av Kiev. Det var en dålig idé. Där rasade hårda strider mellan ryska soldater, som försökte inta Kiev, och den ukrainska armén, berättar hon.

Familjen var fast i byn i över en månad. Den ryske presidenten Putins mål var att invadera Kiev och inrätta en regering som gick i hans ledband. Planen misslyckades. I början av april 2022 drog sig den ryska armén tillbaka från Kievområdet.

– Då återvände vi hem och jag började arbeta igen, säger Anastasia.

Hon jobbar som jurist på en social inrättning som drivs av ukrainska blindförbundet UTOS. Den ligger bara ett stenkast från hennes hem. Den ryska arméns fortsatta raketbeskjutningar av staden innebär dock att hon aldrig vet om hon kan gå till jobbet eller ta sig hem från det. Under vintern 2023 besköts Kiev oftast under dagtid.

– Men under våren och sommaren har beskjutningarna varit nattetid. Det är mer skrämmande. Det går inte att sova, säger hon.

I början av kriget fick Anastasia information på radion om vad som hände och hur man ska bete sig vid bombningar och markstrider.

– Sedan utvecklade en organisation en kanal på Telegram för blinda där man får information om evakueringsplatser, beskjutningar, skyddsrum med mera, säger hon.

Anastasia bor på andra våningen i huset. Det är omöjligt för henne att snabbt ta sig till ett skyddsrum.

– På jobbet söker vi skydd i källaren under flyglarmen. Om jag är hemma sätter vi oss i korridoren. Jag försöker aldrig ta mig till ett skyddsrum. Jag är rädd för att vara ute under flyglarmen, säger hon.

På allmänna transportmedel informeras passagerarna i högtalare om var närmsta skyddsrum finns vid hållplatserna.

– Om jag skulle vara ute när det är flyglarm skulle jag försöka ta mig till närmsta underjordiska plats. Jag har en mobilapp som informerar om var de finns, men det är svårt att ta sig dit snabbt och det finns ingen garanti för att det går att ta sig in i skyddsrummen, säger Anastasia.

Skyddsrummen är inte bunkrar som har byggts för att skydda mot bomber. Det rör sig om underjordiska parkeringar, tunnelbanestationer och gångtunnlar. De har sällan ramper, hissar, ledstråk eller annat som gör dem tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar, trots att Ukraina ratificerade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, CRPD, 2010. En del förbättringar har dock skett sedan dess, framför allt i Kiev. Hållplatser ropas ut i högtalare på tunnelbanetåg och bussar. På tunnelbanestationer finns personal som kan assistera resenärer med funktionsnedsättningar.

– Och så har vi fått tickande trafikljus vid en del övergångsställen. På vissa platser finns ledstråk, säger Anastasia.

Anastasia har inga planer på att lämna Ukraina.

– Jag har ett jobb och behövs i Ukraina. Jag jobbar framför allt med sociala ärenden, och allt fler synskadade behöver social hjälp, säger hon.

Detta bekräftas av Novosetskyy Mykhailo Mykolayouych, som är blind och biträdande chef på UTOS, när vi träffas på hans kontor i Kiev. Många synskadade har mist sina jobb. Priserna på nästan allt har ökat.

– Före kriget drev UTOS 75 företag runt om i landet. Där arbetade cirka 5 000 synskadade personer med tillverkning av husgeråd och liknande produkter. I dag finns endast 52 av företagen kvar, säger han.

De andra företagen har förstörts i kriget eller ligger i områden som har ockuperats av Ryssland. 3 000 av UTOS anställda har mist sina jobb. Många synskadade har flytt till västra Ukraina, som inte är lika hårt drabbat av kriget, eller utomlands. Majoriteten av dem som är kvar lever en instängd tillvaro. Enligt Novosetskyy tar sig nästan ingen till skyddsrum under flyglarmen. Själv har han bara försökt göra det en gång.

– Men då hindrade en enorm folkträngsel mig från att gå ner i tunnelbanan, säger han.

I årtal har UTOS lobbat för att myndigheterna ska anpassa miljön för synskadade personer, men endast några platser i centrala Kiev har till exempel fått ledstråk. Nu visar kriget att tillgänglig miljö handlar om liv eller död, likaså gör tillgång till moderna, tekniska hjälpmedel. Sedan kriget bröt ut har organisationer bistått en del blinda med mobiltelefoner med särskilda appar som informerar om raketbeskjutningar, skyddsrum och annat. Det är dock långt ifrån alla som har fått dessa hjälpmedel. Och ibland har man bara ett par minuter på sig att ta skydd när flyglarmen börjar tjuta. Novosetskyy berättar mardrömshistorier om blinda som har irrat runt desorienterade på gatan medan bomberna har fallit.

– Det är omöjligt att veta vart man ska ta vägen vid plötsliga attacker. Tyvärr är man då hjälplös som blind även om man har en app i mobilen, suckar han.

Alla städer har beredskapsplaner, som innefattar särskilda evakueringsplatser, där synskadade personer inkluderas. UTOS samarbetar även med polisen för att blinda ska få assistans vid till exempel evakueringar.

UTOS ingår i en funktionsrättsgrupp som före kriget hade regelbundna möten med beslutsfattare för att skynda på implementeringen av CRPD. Dessa möten har blivit allt sällsyntare. Filip Stepan, som är juridisk chef på UTOS, berättar att man tidigare framför allt lobbade för att fler synskadade skulle komma in på arbetsmarknaden. De senaste tio åren har de statliga bidragen till UTOS verksamhet skurits ner kraftigt.

– Det är mycket allvarligt eftersom våra anställda är synskadade personer som är okvalificerade för andra typer av arbeten, säger Filip.

I Ukraina finns ett system som graderar arbetsförmågan hos personer med funktionsnedsättningar. En arbetsplats kan få bidrag utifrån hur många av de anställda som har nedsatt arbetsförmåga. Majoriteten av de anställda på UTOS arbetsplatser är äldre blinda eller gravt synskadade personer som anses ha mindre än femtio procents arbetsförmåga. De jobbar med ”enklare” produktion av husgeråd. Filip menar att de i dag är chanslösa på den öppna arbetsmarknaden och att det krävs arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att de ska kunna ta sig in på den. Sedan kriget bröt ut har dock UTOS lobbyarbete gått på sparlåga. Man tvingas fokusera på hjälparbete. På en del platser har internflyktingar med funktionsnedsättningar fått tillfälligt boende i UTOS lokaler.

I de värst krigsdrabbade områdena, framför allt i östra Ukraina, samarbetar man med olika organisationer för att bistå synskadade med förnödenheter och assistans. UTOS ingår även i Nationalförsamlingen för personer med funktionsnedsättningar i Ukraina, NAPD, som har sitt huvudkontor i en annan del av Kiev. Där träffar jag NAPD:s programchef Larysa Bayda och generalsekreteraren Viktoriia Nazarenko. De berättar att problemen som personer med funktionsnedsättningar hade före kriget har förvärrats. De nämner arbetslöshet, brister i skolundervisning, undermålig samhällsservice, otillgänglig miljö och brist på samhällsinformation.

– Men vi driver fortfarande påverkansarbete för förbättringar, bland annat när det gäller samhällsinformation för blinda och döva, säger Larysa.

NAPD publicerade nyligen riktlinjer om hur sjukhus och skyddsrum kan göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar. Kvinnorna frågar sig dock om beslutsfattarna tar till sig informationen.

– NAPD gör det som egentligen är statens ansvar. Vi bistår personer med funktionsnedsättning med information, humanitär hjälp, stöd, rådgivning med mera. Avsaknaden av stöd från staten är förbluffande. Utan internationell support hade vi aldrig klarat oss nu, säger Viktoriia.

I slutet av juli 2023 hade över 9 000 civila ukrainare dödats i kriget. Kring 16 000 hade skadats. Uppemot 200 000 ukrainska och ryska soldater kan ha mist sina liv. Långt fler har sårats. Vissa har fått funktionsnedsättningar. Hundratusentals byggnader har skadats eller förstörts. Trots att inget tyder på en snar fred har en del av dem börjat återuppbyggas.

– Därför ställer vi oss nu även frågan hur vi kan säkerställa att byggnaderna som återuppbyggs blir tillgängliga för alla, säger Larysa.

 

Fakta Ukraina

• Huvudstad: Kiev
• Folkmängd: Cirka 44 miljoner
• Statsskick: Republik
• Yta: Cirka 603 700 kvadratkilometer

Ukrainas huvudstad Kiev där många synskadade bor i höghus. Det gör det svårt för dem att snabbt ta sig till skyddsrum vid flyglarmen. Många stannar därför i sina bostäder.

Kort historik

Ukraina har cirka 44 miljoner invånare och är Europas näst största land.
Landet var en del av Sovjetunionen från 1922–1991.
Fram tills början av 2014 hade landet en prorysk president. Han flydde utomlands efter massiva folkliga protester. En ny västvänlig regering, med ambitionen att gå med i EU och Nato, inrättades. Ryssland svarade med att invadera och senare annektera den ukrainska Krimhalvön. Ett lågintensivt ännu pågående krig utbröt mellan ukrainska armén och proryska separatister.

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina. Sedan dess har cirka 8 miljoner människor flytt landet. Kring 6 miljoner ukrainare har blivit internflyktingar.

Organisationer för synskadade i Ukraina

Ukrainska Blindförbundet, The Ukrainian Association of the Blind (UTOS) bildades 1933. Man har föreningar på såväl regional som kommunal nivå. Före kriget hade UTOS cirka 30 000 medlemmar och 75 företag där cirka 5 000 gravt synskadade och blinda personer arbetade. 23 av företagen har förstörts eller hamnat under rysk ockupation sedan kriget bröt ut. Cirka 3 000 av de anställda har mist sina arbeten.

NAPD, The National Assembly of Persons with Disabilities of Ukraine, grundades 2001. Det är en paraplyorganisation som består av cirka 120 olika funktionsrätts- och anhörigorganisationer, däribland UTOS.
Senaste nytt om insamlingen till Ukraina.

När kriget bröt ut startade European Blind Union en insamling för att hjälpa synskadade ukrainare, både dem som flydde kriget och dem som stannade kvar. SRF:s medlemmar bidrog med 50 000 kronor. Hittills har mer än 81 000 euro samlats in, motsvarande runt 967 000 kronor. Så här användes pengarna.

En ambition har varit att distribuera summor direkt till synskadade personer med störst behov. Sammanlagt har 150 människor fått ekonomiskt stöd, och pengar fortsätter att distribueras.

Chersonregionen utsätts fortlöpande för granateld. I det området har människor också drabbats hårt eftersom kraftverksdammen i Kachovka kollapsade.

Efter kontakt med organisationerna NAPD och Ukrainska Blindförbundet har 55 blinda personer i Chersonregionen fått ekonomisk hjälp.

Även boende i städerna Kiev, Charkiv, Sumy, Torchyn, Kramatorsk, Chernihiv, Poltava, Mykolajiv, Odessa, Zaporizjzja, Vinnytsia och Lviv har fått bistånd.

Pengarna används i huvudsak till mediciner, medicinska omkostnader, mat och hygienartiklar. Naturligtvis är mottagarna väldigt tacksamma. Här följer några hälsningar från dem.

Den äldsta personen som har mottagit stödet är 93 år gammal och bor i en liten by i Zjytomyrregionen. Han säger:

”Varje morgon går jag till min lilla åkermark för att arbeta. Jag fortsätter att odla potatis, morötter och lök så att jag kan hjälpa andra. Jag upplevde det förra kriget och det var svårt, men vi överlevde.

Och vi kommer att överleva även detta om vi fortsätter att hålla ihop och hjälpa varandra.”

”Tack för er hjälp! Vi önskar er alla en fredlig himmel! Ni är de första som har hjälpt oss sedan kriget bröt ut. Jag bor i en by och nås sällan av vare sig information eller hjälporganisationer. Det är fantastiskt att ni har hittat oss.”

Petro

”Jag har varit gravt synskadad sedan barndomen. Jag bor i staden Sumy där bomberna faller hela tiden. Jag är otroligt tacksam för hjälpen under en sådan svår tid.”

Nadiia

”Jag är gravt synskadad och vill uttrycka min stora tacksamhet för det ekonomiska stöd jag har fått. I dessa hårda tider är det väldigt svårt att bara överleva på statligt stöd. Jag bor i Cherson under ständig granatbeskjutning och mina fönster är förstörda. Mat och mediciner är dyrt och nu är även Kachovkadammens kollaps märkbar. Tack igen för all hjälp och moraliskt stöd.”

Valentyn