text: Isabelle Ulfsdotter  foto: Monica Walldén

Det är måndag kväll och i Hjorthagshallen i norra Stockholm är det dags för parafäktning, eller fäktning i blindo. Jag har tagit mig hit för att prova. Alla som deltar fäktar med ögonbindel – på så sätt kan vem som helst vara med, oavsett synstatus.

Den här kvällen träffar vi Thomas Mebratu och Emil Erdtman som båda har en synnedsättning. I vanliga fall är det en större grupp, med olika bakgrund och förutsättningar, som tränar tillsammans men just i dag passar flera av fäktarna på att vila eftersom den gångna helgen bjöd på fäkttävling i Stockholm. Magnus Gustafsson är tränare för Djurgårdens IF Fäktningsförening. Han tränar paragruppen och säger att det i vissa fall till och med är lättare att instruera personer som inte ser.

– Ni har bra kroppskännedom och koll på var ni har grejerna, säger han medan han hjälper mig på med utrustningen.

Mitt på golvet, eller pisten som det kallas på fäktspråk, finns ett tunt snöre utlagt. Fäktarna orienterar sig genom att sätta fötterna på snöret och röra sig framåt med värjan utsträckt. Värjan ska vara i linje med snöret, riktad åt samma håll. Matchen börjar med att fäktarna lokaliserar den andras värja. När det är gjort gäller det att bli först med att göra ett utfall och träffa sin motståndare. Fäktarna rör sig lite som i en dans, fram och tillbaka tills någon blir träffad. Övning ger färdighet och deltagarna jobbar mycket med sin teknik, men Magnus säger att det också handlar om att ha en del tur.

– En ovan fäktare som står stilla med värjan framför sig kan vara jättefarlig eftersom jag som motståndare kan springa rakt på spetsen när jag ska göra mitt utfall, säger han.

Utrustningen består av en skyddsjacka, handskar och en hjälm. Hjälmen, som kallas mask, har ett visir och täcker huvud och ansikte. Den långsmala värjan kopplas till jackan med hjälp av en sladd som är fäst i jackärmen. När en fäktare stöter värjan mot sin motståndare hörs en pipsignal och stöten registreras.

Innan Thomas Mebratu förlorade synen var han fotbollsspelare på elitnivå, med siktet inställt på en karriär inom fotbollsvärlden. Men för ungefär fyra år sedan tog livet en annan vändning. Först tillbringade Thomas mycket tid på syncentralen, med synpedagog och fysioterapeut, för att rehabiliteras och träna upp balansen. Det var också på syncentralen han först fick höra talas om fäktning i blindo. Thomas, som inte kände till parasport sedan tidigare, blev glad över möjligheten att kunna fortsätta vara fysiskt aktiv trots sin synnedsättning. Det visade sig att fäktning var ett alldeles utmärkt sätt att träna såväl balans som styrka, hållning och kroppsuppfattning. Thomas säger att fäktningen har betytt mycket för honom i processen att lära sig leva med begränsad syn.

– Det är som att man ser fast man inte ser, vi visualiserar det som händer på pisten. Det ger självförtroende, säger han.

Thomas hade sett fäktning på tv men säger att fäktning i blindo är något helt annat.

– Det är därför jag tycker att det är viktigt att fler får chans att prova. Fäktningen kan hjälpa dig i vardagen. Det är bra träning. Jag tycker det är kul, det är en fin gemenskap och jag kan hålla i gång och vara aktiv, säger han.

Emil Erdtman är initiativtagare till den här gruppen. Han säger att fäktning som rehabilitering för synskadade har förekommit historiskt, det finns dokumenterat från över hundra år tillbaka. Själv började Emil fäktas för ungefär tio år sedan genom ett arvsfondsprojekt som drevs av Latinamerikaföreningar.

– Sedan dess har vi samarbetat med olika verksamheter och klubbar. Nu är vi en del av Djurgårdens IF och svensk parafäktning. Det fungerar väldigt bra, säger han.

År 2021 fick Thomas möjlighet att resa till Spanien och representera Sverige i International Blind Fencing Meeting Pontevedra. Det var den första internationella fäkttävlingen i Spanien. Tidigare hade tävlingar hållits i Frankrike och Italien som är stora nationer inom parafäktning. Turneringen var en viktig erfarenhet för Thomas och han kom hem med nya insikter. Framför allt fascinerades han av de franska och italienska fäktarnas självsäkerhet: de rörde sig som om de inte alls haft en synnedsättning.

– Eftersom min synskada är relativt ny var det bra för mig att träffa andra i samma situation. Jag fick nya perspektiv på livet och lärde mig jättemycket, det var en livsupplevelse, säger han.

Thomas har fortfarande kontakt med flera av de fäktare han lärde känna i Spanien. Även när det är tävling är det gemenskapen som står i centrum.

– Efter matcherna peppade alla varandra och vi skrattade åt våra misstag. Det var en härlig stämning, säger han.

Fäktning är något både unga och äldre kan ägna sig åt. Thomas berättar att han har mött äldre människor, upp emot 70 år, som fortfarande både tränar och tävlar. Han säger att man kan jämföra fäktning med schack: det krävs både tanke och taktik.

– Du måste tänka men samtidigt låta saker ske naturligt, låta kroppen göra jobbet, säger han.

Det har blivit dags för mig att ta på mig utrustningen och ställa mig på pisten. Magnus instruerar och Thomas hjälper till.

– Din fot är lite sned nu, det innebär att du inte kommer att gå rakt när ni börjar fäktas, säger Thomas.

Det är mycket för en nybörjare att tänka på, men till slut startar Magnus matchen med frågan: ”Fäktarna klara?” Motståndaren, den erfarna fäktaren Emil Erdtman, vinner stort över den alldeles nyinvigda nybörjaren.

– Du är lite för försiktig, säger Magnus efter matchen och visar hur utfallet ska göras, ett stort kliv med värjan utsträckt. 

Den inledningsvis något skeptiska reportern kunde nöjt konstatera att träningsvärken var på plats efter fäktningen. Det var dessutom väldigt roligt och något jag gärna skulle göra igen.