text och foto: Monica Walldén

Swoosh, swoosh, swoosh. Ladängsbacken i Östersund är nypistad och alldeles räfflad. Solen lyser från en klarblå himmel och det är ungefär tio minusgrader. Maria Wåglund och Fredrik Widén har åkt knappliften upp och står redo att kasta sig utför backen. De ska för första gången testa ett digitalt ledsagarsystem för alpin skidåkning.

Maria har åkt slalom förut men nu var det tre år sedan sist. Hon har en synstatus på fem–åtta procent med begränsad synskärpa rakt fram och har svårt med avståndsbedömningen.

– Det är svårt att se när det blir brant eller att uppfatta nivåskillnader eller om det kommer något gupp eller en isfläck. Och så beror det på vädret. I dag är det väldigt klart och fint. Då är det ganska bra kontraster.

Även Fredrik har åkt slalom tidigare.

– Jag ser inte någonting, så jag får lita helt på systemet. Det är första gången jag ska prova det här, så jag måste smälta intrycken. Det kan nog vara ett stöd om man åker ofta i samma backe. Då kan man åka på ett friare sätt. Den som åker bakom behöver bara säga till om jag måste stanna, om folk ligger i backen eller om det är nåt i vägen. 

Ladängen är drygt 300 meter lång med en lutning på cirka 80 höjdmeter. I det digitala ledsagarsystemet är backen indelad i fem ”korridorer” eller zoner, där zon ett–två är närmast skogen, tre är mitten av backen och fyra–fem närmast liften. Åkaren har skallbenslurar på sig samt en sändare monterad på sin hjälm. Under åkningen ger systemet återkoppling på i vilken zon åkaren befinner sig. Tanken är att åkaren ska sträva efter att hålla sig i zon tre, för att påbörja högersväng i zon två och vänstersväng i zon fyra. Åkaren får veta om backen är på väg att bli brantare och andra instruktioner som underlättar åkningen.

Nu är vi nere igen. Hur kändes det där, Maria?

– Det kändes fantastiskt. Det är en fin backe. Jag får lagom mycket information. Jag ligger mest i trean. Eftersom jag fortfarande har lite syn kan jag hålla mig där och svänger ganska snabbt.

Hur var det för dig, Fredrik?

– Det känns superbra. Där backen är som bredast funkar det bra för mig som inte ser alls. När det smalnar av blir det lite lurigt. Det finns nog detaljer som skulle kunna förbättras med informationen de sista 50 meterna, men där man har plats för fem zoner känner jag mig väldigt trygg att åka. Jag skulle säkert kunna bli ännu tryggare med övning. Man måste få in en känsla och lita på systemet. Och följa instruktionerna.

Olle Axelsson har utvecklat det digitala ledsagarsystemet i sitt företag Nordic Evolution. För ett år sedan träffade Perspektiv honom utanför Norrköping när systemet testades på skidtävlingen Kimstadsloppet. Här i Östersund har elva deltagare med synnedsättning under ett läger fått möjlighet att testa systemet i slalombacken, i längdskidspåret och på ett fem gånger tre meter stort löpband, försett med en vindtunnel och med klimatstyrning. De två yngsta deltagarna var i tioårsåldern.

– Det har varit jätteroligt att deltagarna får prova på lite olika idrotter nu. Majoriteten har inte testat systemet alls tidigare. Det alpina var nog det de flesta var mest nervösa över, men det har gått jättebra. Det är något jag har utvecklat under året som gått, säger Olle Axelsson.

För att göra backen begriplig har Olle Axelsson mätt in den i förväg och lagt in instruktioner.

– Man ska hålla sig i mitten av backen så att det är mycket avstånd till sidorna och man undviker liften och skogen. Sedan har vi haft med oss guider under åkningen som kan rycka in ifall det skulle vara någon i vägen framför, säger Olle Axelsson.

Liftspåret utgör en slinga där man får återkoppling med tickljud i sina lurar för att hålla sig på rätt spår. Man får även höra hur backen ser ut och får en nedräkning var tionde meter från 30 meter innan avstigning samt åt vilket håll man ska kliva av.

– Det blir en guidad runda. Man kan lägga in vad man vill, som information om omgivningen och även lite varningar när det brantar till så att åkaren kan sakta in lite innan och köra lite mer försiktigt – i alla fall första åket, säger Olle Axelsson.

Lägerdeltagarna fick möjlighet att testa klassisk längdskidåkning med det digitala ledsagarsystemet dagen innan. Där består instruktionerna av ett jämnt fördelat tickljud i båda lurarna när man ligger mitt i spåret, en zon på cirka 60 centimeter. Om man skulle halka för långt till vänster blir tickljudet mer intensivt i vänster öra för att till slut övergå i instruktionen ”Stopp! Vänd höger!”. Åkarna får även instruktioner om när kurvor, uppförsbackar eller nedförsbackar närmar sig, eller om spåret tillfälligt försvinner. Fredrik Widén tyckte att det gav stora fördelar för att kunna planera sin åkning.

– Det är ett suveränt system, både för det alpina och för längd. I går var det väldigt fina spår, och då är det bra att systemet ger spårinformation och berättar att det kommer backar och svängar. Det blir lättare att veta om man ska gå över till diagonalåkning eller stakåkning.

När spåren är tydliga har Fredrik mindre behov av informationen om höger och vänster i spåret. Men där spåren tillfälligt försvinner kan systemet guida tillbaka in i spåret igen.

– Det är inte alla dagar som det är rälsspår som i går. Om vi skulle åka i lite sladdriga spår så tror jag att vi synskadade har en mycket bättre njutning av skidåkningen med systemet.

Testerna under skidlägret är en del av en forskningsstudie på Mittuniversitetet där resultatet av aktiviteterna analyseras. Resultaten ska användas för att utveckla parasporten. Att lägret genomfördes under Paraskid-VM gav det en extra guldkant, särskilt med tanke på de medalj­framgångar som Zebastian Modin hade i både längdskidåkning och skidskytte.

Efter att systemet har testats för skidåkning och löpning fokuserar Olle Axelsson på att få kommuner och föreningar att göra det tillgängligt på idrottsanläggningar.

– På så sätt kan man i tidig ålder börja med friidrott på arenor runt om i Sverige. Och därifrån kommer det förhoppningsvis att kunna växa.

Olle Axelsson ser fortfarande stor utvecklingspotential. Han har fått önskemål om att till exempel testa det på ridning, som dressyr eller liknande. Även simning skulle vara möjlig.

– Då är tanken att man har systemet på en boj som flyter efter och har ett par hörlurar på sig. Sedan är det fantasin som sätter gränsen. Allt som handlar om att vara utomhus kan systemet hjälpa till med, som till exempel vandring.

Han ser även att det skulle kunna underlätta vardagen.

– Det kan absolut användas för att gå till jobbet eller annan orientering i vardagen. Det är ju också en del som är jätteviktig.