Det är en gråkall höstdag i Göteborg. Denise Cresso har sprungit sista träningsrundan före resan. Nu ligger löparskorna nedpackade i handbagaget tillsammans med andra viktiga saker som inte får komma bort. Bara några timmar återstår innan det är dags för Denise och hennes ledsagare Anette Andersson att checka in på flyget till New York.

– Vad har jag gett mig in på? säger Denise och skrattar.

Det är bara ungefär tio år sedan Denise började löpträna, då närmade hon sig 60 år. Det var hennes man som fick med henne ut på en runda när de var på familjens sommarställe.

– Jag flämtade med, det var 112-läge efter varje uppförsbacke.

Men löpningen gav mersmak och efter den där första rundan inleddes varje dag i sommarstugan med löpning och bad.

– Då hade jag varit blind i närmare 40 år och jag insåg att jag inte ens hade sprungit efter bussen under hela den tiden, säger Denise.

När hösten kom började Denise springa i sakta mak på löpband och ute i naturen. Det dröjde inte länge förrän hon stod på startlinjen i sitt första vårrus. Senare samma år anmälde hon sig till Blodomloppet som blev något av en brytpunkt i hennes utveckling.

– Hela tiden tänkte jag: ”Snart ska jag gå, bara springa lite till”. Plötsligt hade jag sprungit fem kilometer och det kändes helt fantastiskt. Det var ingen fantastisk tid men jag var så glad att jag kunde springa. Den känslan skulle jag vilja dela med mig av.

År 2020 deltog Denise i SRF:s första löparläger på Almåsa, något som blev en riktig utmaning. Många av löparna var både yngre och snabbare än hon.

– Jag kunde ha varit både mamma och mormor till gänget där. Det var en tuff upplevelse men också väldigt peppande, säger Denise.

Det första längre lopp Denise sprang var Göteborgsvarvet, en halvmaraton på 2,1 mil, något som hon inte trodde sig om att kunna klara. Efter den utmaningen kom hon i kontakt med föreningen Achilles, en internationell idrottsförening som ger löpare med funktionsnedsättningar möjlighet att springa de stora loppen. Det var då hon bestämde sig för att anmäla sig till New York Marathon. Eftersom det inte finns någon svensk Achilles-förening blev hon medlem i den norska.

Det senaste året har både ledsagaren Anette och Denise tränat hårt inför loppet.

– Anette måste hålla ett annat tempo än jag, hon ska ju berätta för mig hur det ser ut där vi springer. Men hon är yngre och lite snabbare så det funkar bra.

Efter ett par veckor träffar jag Denise på nytt, hon har precis kommit hem och är stolt och glad över sin insats i New York.

– Jag tycker det gick jättebra, säger hon och berättar att loppet var en mycket större folkfest än hon hade räknat med.

– Alltså, på Göteborgsvarvet brukar det vara mycket folk och musik och så, det är jättehärligt, men det här var femtio gånger om, säger Denise.

Hon berättar att många av åskådarna bar på plakat med olika budskap, såsom: ”Spring fortare, annars biter Trump dig” eller ”Terapi är också en möjlighet”. Föreningen Achilles hade ordnat med en extra guide, Vallery, som sprang med Denise och Anette som en backup om Anette skulle skada sig. Vallery bar en t-shirt med texten ”Team Denise” på ryggen.

– Många läste på hennes tröja och ropade ”Go Denise, go Achilles”, det var mäktigt, säger Denise.

Loppet går genom samtliga fem stadsdelar; på vissa platser var det tyst och lugnt medan andra bjöd på öronbedövande ljudkulisser i form av musik och hejarop. Ibland var publikens jubel så starkt att Denise inte kunde höra vad Anette sa även om hon skrek och då fick Anette guida enbart genom att dra i snöret som höll dem samman. 

Denise tog sig i mål på lite mer än sex timmar, men egentligen är tiden inte viktig för henne.

– Man springer och springer och sedan kommer man i mål.

Själva målgången minns Denise inte så mycket av.

– Jag var så fokuserad då att jag bara sprang, de fick knappt stopp på mig.

Denise tycker att det är en häftig känsla att kunna springa, att orka ta sig en löprunda i skogen, men några fler utmanande lopp ser det inte ut att bli.

 – Jag har både astma och reumatisk värk så jag har bestämt mig för att inte bråka så mycket med min kropp. Jag ska springa för att det är trevligt och för att kanske bli lite starkare. Eventuellt blir det någon liten halvmara, säger hon och ler.

Denise tycker det är viktigt att kunna njuta av löpningen utan att vara snabb eller ha ett lopp i sikte.

– Jag vill stötta folk i det – man behöver inte springa marathon. Det är skönt och trivsamt att springa och man kan ta det i sin egen takt.

Denise löptränar med föreningen MIS, Motion och idrott för synskadade. Varje torsdag ger sig ett gäng löpare och ledsagare ut i spåret. Fokus ligger på rörelseglädje och hälsa – alla som vill ska kunna delta.

Till den som har en synnedsättning och vill springa internationella lopp ger hon rådet att ta kontakt med Achilles. De kan hjälpa till att hitta guider och stötta på plats för den som inte har med sig en egen ledsagare.

 text: Isabelle Ulfsdotter