Stenungsunds Segelsällskap den 18 juni. Det blåser 15 meter per sekund när Camilla och hennes besättning gör sig redo för det sista träningstillfället inför VM i matchracing i Frankrike. Sista chansen att träna start och vändning, eftersom deras två tidigare träningstillfällen blåste bort. Inom några dagar ska de för första gången tävla på internationell nivå.

– VM är inte så stort som det låter. Vi har ju inget nordiskt mästerskap eller tävlingar i Sverige, det är liksom VM direkt, säger Camilla Svensson lite nedtonande.

Bedriften ska dock inte underskattas. Det är första gången Sverige ställer upp med ett lag i VM, och det tack vare Camillas okuvliga optimism och envisa beslutsamhet. Det är hon som på kort tid fått ihop en besättning nästan på ren viljestyrka. Av de tre i laget är bara två vana seglare. Tävlat i segling har bara Camilla gjort, men inte ens hon har tävlat med eller mot synskadade tidigare.

Camilla har seglat i tio år, oftast tillsammans med sonen Anton och sambon Henning, som råkar vara gammal sjöman. På en av deras första dejter for de till Kullen, ett litet granitflak utanför Rörö. Den gången for de med motorbåt som gick i närmare 50 knop. Det är knappt 100 kilometer i timmen och fort för en båt.

– Det kanske ter sig underligt att den som är blind kör i 50 knop, men det fungerade bra. I den farten går det inte att navigera samtidigt som man kör, förklarar Camilla.

Så Henning navigerade och Camilla körde. För de två finns det nämligen inget som heter omöjligt bara för att hon råkar vara synskadad. Det är snarare en fråga om att hitta sätt som fungerar. Att Camilla dessutom är orädd och älskar utmaningar hjälper förstås till.

– Jag är en tävlingsmänniska. Segling är jättekul och tävla är väldigt roligt, att tävla i segling är den perfekta kombon.

 

Att tävla i blindsegling skiljer sig en del från annan segling. När synskadade seglar är det i princip alltid en seende med. Det är svårt med väjningsregler om man inte ser och dessutom krångligt att ta sig ut och in från trånga båthamnar bland en massa båtar, bryggor och sjömärken. Men vid kappseglingstävlingen blind match racing är samtliga deltagare synskadade. Det är möjligt tack vare ett ljudlandskap med en tävlingsbana markerad med ljudbojar och segelbåtar som har olika ljud beroende på hur de seglar, så man hör var man har dem. Camillas erfarenhet av segling med synskadade var ett träningsläger förra sommaren. Då tränade hon blindsegling med fransmän och britter. Det gav mersmak.

På segelklubben tar sommarjobbaren Karl med sig de tre ljudbojarna i en gummiflotte och lägger en stor trekantig bana i sundet, precis som en matchracingbana. Målet är att öva start, runda den längst bort belägna bojen och sedan vända tillbaka till mål.

Besättningen ger sig i väg. Eftersom det är träning har de en seende seglare med sig. Dessvärre inträffar ett missöde. Styrmannen Janne får bommen i huvudet och träningen får avbrytas nästan innan den börjat.

Innan man vet hur segel, vågor, vindar och bom samspelar är det säkrast att hålla huvudet lågt. Men varför ens utsätta sig för risken att få en bom i skallen? Är det för känslan av frihet när båten glider fram med seglen fyllda av vind? Jo, men det handlar minst lika mycket om självständighet och en utökad medvetenhet om hur allt samspelar, menar Camilla. Fast frihet och självständighet hör förstås samman.

Kanske kan man säga att segling passar blinda och synskadade särskilt väl. Inte bara för att båten är ett begränsat utrymme som man snart lär känna och för att hav och sjöar är rymligare än många andra miljöer. Med sin fingertoppskänsla och skärpta hörsel kan Camilla läsa vindens väg i seglen genom att känna på seglet eller storskotet, ett hemligt språk av vibrationer som fingertopparna kan avläsa lika taktilt och säkert som blindskrift.

– Jag kan känna hur seglet vibrerar innan det börjar fladdra och på så vis hjälpa den som styr att justera riktningen. Jag känner också om bommen är på väg att byta sida.

 

På tävlingsbåten sköter hon förseglet. På sin egen segelbåt kan hon sköta allt. Det är en Diva 24 med uppfällbar köl. Där kommer verkligen känslan av självständighet och frihet fram.

Sin hörsel och känsel har hon som andra synskadade vässat mer än de flesta seende. Av seglingen har de utvecklats ytterligare. Förutom gps använder hon solen och vinden för att navigera.

– Det är inte svårt om det blåser mycket. Men blåser det bara lite grann tar jag vatten på kinden. Huden blir känsligare när den är blöt, då känner jag varifrån vinden kommer. Ibland får man ha tålamod, men jag är en lite rastlös själ och tycker att det är roligare om det blåser mycket än lite.

Lyckligtvis är styrman Janne inte värre däran än att han klarar av att vara med på VM några dagar senare. Men det är ett minst sagt oförberett svenskt lag som far. När vi ses någon vecka efter VM är dock Camilla eld och lågor.

– Jag har verkligen blivit kär i kappseglingen. Det här vill jag fortsätta med, säger Camilla i sitt hus vid havet någonstans mellan Stenungsund och Ljungskile.

Precis som hon anat var de alldeles för oerfarna för att utgöra någon konkurrens för de sju andra lagen. Men målet var att ta sig runt banan, och det lyckades de faktiskt med.

– Amerikanerna var lika dåliga som vi, så när de vann mot oss bjöd de på öl och glass.

I början var det dock tufft att ta förlusterna, och stämningen på båten var inte den bästa.

– Ett tag kände jag att jag kastar mig över bord, det var nära att ta knäcken på mig. Jag har bra självförtroende och tror att jag klarar det mesta, men inte så bra självkänsla.

Camilla kände ett särskilt ansvar eftersom hon varit mest pådrivande. Hon ville ju så gärna vara med på VM. När det inte fungerade så bra kändes det jobbigt. Men det skulle snart vända. Medtävlare ur de andra lagen stöttade och sa: ”Vi behöver dig och det svenska laget. Ge inte upp.” Det fanns en vilja att det svenska laget skulle vara med. Det blev mer och mer tydligt under tävlingens gång. Det tog lite tid, men till slut kunde Camilla sträcka på sig och vara stolt över att hon lyckats se till att de deltog.

– Det var så roligt att vi från Sverige fick så mycket uppmärksamhet trots att det inte gick något vidare. Vid invigningen och andra tal sa de ”Sverige är här med ett lag! Tillsammans bygger vi upp seglingen med fler nationer.”

– Jag fick jättefina vänner och mentorer därnere. Det betydde mycket för mig. Vi utbytte erfarenheter och användbara tips. Att höra referaten när de bästa lagen körde sina semi- och finalrace var också mycket lärorikt. Jag kände mig oerhört inspirerad.

Nu planerar hon för nästa tävling – och för framtiden. Härnäst väntar en kappsegling i England. Hon har redan slängt ut lite trådar. Hennes mål är att det ska bli fler som kappseglar i Sverige.

– Vid nästa VM om två år tänker jag att vi ska vara två svenska lag, eller ett svenskt och ett nordiskt. Jag gillar att ha högtflygande planer. 

 

Om Camilla Svensson

Gör: Ombudsman på Synskadades Riksförbund Bohuslän.

Ålder: Fyller 44 år i december.

Familj: Sambon Henning, sonen Anton, 18 år, och ledarhunden Rozzi.

Synskada: RP, retinitis pigmentosa.

Intressen: Segla, paddla kajak, vågsurfa och klättra i berg. Har bland annat bestigit Old Man of Stoer, en 60 meter hög klippstapel av sandsten vid Skottlands kust. För att komma dit får man klättra på horisontella linor över havsvatten.

Tävlingsregler i korthet

Det finns två typer av kappseglingstävlingar för synskadade seglare. I matchracing är alla tre i besättningen synskadade. Styrman ska ha klassificering B1, det vill säga vara helt blind. De som sköter storsegel respektive försegel kan ha en synskada klassificering B1, B2 eller B3.

Camillas synskada är B2, hon kan skilja på ljus och mörker och se konturer men inga detaljer eller färger. B3 har minst synskada. Här tävlar två båtar mot varandra på korta banor nära land. I fleetracing är man två seende och två synskadade i båten.

Det är alltid en av de synskadade som styr. Här tävlar flera båtar mot varandra samtidigt.

text & foto: Anna Rehnberg