Strax före klockan åtta på morgonen den 26 december 2004 stod Ramli, som då var 30 år, i duschen i sitt hus i staden Banda Aceh på den indonesiska ön Sumatras nordvästra spets. Ramli, som är blind, bodde då med två synskadade vänner.

– Plötsligt började huset att skaka. Vi förstod att det var en jordbävning och sprang snabbt ut ur huset, säger Ramli.

Utanför skakade marken kraftigt. Billarm tjöt. Folk skrek. Efter tio minuter avtog jordbävningen.

– Efter en stund kom människor springande mot oss. De skrek åt oss att fly eftersom jättelika vågor sköljde in från havet. Jag började springa, men jag sprang i fel riktning. Jag sprang mot havet i stället för bort från det. Plötsligt dränktes jag av enorma mängder vatten, säger Ramli.

Virvlar och strömmar förde honom hjälplöst runt i vattnet. Ibland var hans huvud ovanför vattenytan, ibland under den. Han var övertygad om att han skulle drunkna.

– Jag kände panik, men fick slutligen tag i en trädstam som jag höll mig fast vid. Jag fattade inte vad som hände. Havet låg tre kilometer från mitt hem, men eftersom vattnet var så djupt att mina fötter inte nådde bottnen så antog jag att jag på något vis hade hamnat i havet eller i en flod, säger Ramli.

Det har gått 20 år när vi träffas på ett kafé i Banda Aceh. Ramli smuttar på en kopp te medan han berättar om morgonen den 26 december 2004. Jordbävningen, som var den kraftigaste som någonsin har uppmätts, inträffade på bottnen av Indiska oceanen cirka 25 mil utanför nordvästra Sumatras kust. Den orsakade upp till 30 meter höga vågor, så kallade tsunamier, som rusade fram i en hastighet av 800 kilometer i timmen. Efter 15 minuter nådde tsunamin nordvästra Sumatra med sådan kraft att vågorna vräkte fem kilometer in på land i Banda Aceh. I över 30 minuter höll sig Ramli fastklamrad vid trädet i vattnet. När det började sjunka undan hade 60 procent av stadens bebyggelse ödelagts. Hela 60 000 av invånarna hade om­kommit. Sammanlagt dödades 160 000 personer på Sumatra.

 – Min familj klarade sig eftersom de bodde långt från kusten. Mina rumskompisar överlevde genom att klättra upp på taket till vårt hus, berättar Ramli.

Tsunamin rusade sedan vidare mot Thailand där 5 400 människor dödades, däribland 543 svenskar. Totalt släcktes 230 000 människoliv i 14 länder.

– Under lång tid efteråt var jag traumatiserad och levde i skräck för att något liknande skulle hända igen, men tack vare stöd från vänner återhämtade jag mig, säger Ramli.

I dag övervakas tsunamiaktiviteter med avancerad teknologi. Alarmtorn vid kusten kommer att börja tjuta om en tsunami registreras. Eftersom det kan ta upp till ett par timmar innan den når land förväntas folk hinna ta sig i säkerhet. Det kan vara lättare sagt än gjort om man är synskadad. Enligt Lowy Institute löper personer med funktionsnedsättningar fyra gånger större risk än andra att dö eller skadas i katastrofer. Ramli säger att i teorin vet alla blinda i Aceh vad de ska göra om tsunamilarmet ljuder. Myndigheterna har bland annat ljudinformation om det på nätet.

– Man ska snabbt ta sig så högt upp som möjligt i en byggnad eller springa till närmsta höjd. Det finns även några höga tsunamiskyddsbyggnader som man kan söka skydd i, säger Ramli.

Synskadade uppmanas att ta sig i riktning mot tsunamivarningssignalerna eftersom de sänds från ljudanläggningar vid skyddsbyggnaderna.

– Men jag skulle aldrig klara av att snabbt ta mig dit på egen hand, konstaterar Ramli.

Enbart att röra sig utanför hemmet är en utmaning i Banda Aceh. Bilar och motorcyklar susar fram i hög hastighet på vägar och gator. Trottoarer och vägrenar ockuperas av gatustånd, matserveringar och parkerade fordon. Övergångsställena är lätträknade och de flesta saknar trafikljus. Ticksignaler existerar inte.

 Efter tsunamin 2004 strömmade pengar in till återuppbyggnaden av Banda Aceh. I dag har staden 262 000 invånare och bebyggelsen, som nästan uteslutande består av låghus, bär inga spår av katastrofen.

– För oss blinda har det inte gjort någon skillnad att de har byggt nya fina hus. De är lika otillgängliga som tidigare, säger Ramli.

Han bor ensam i en lägenhet på ett kommunalt gruppboende för personer med funktionsnedsättningar. Även om Ramli känner sitt grannskap väl så vet han hur lätt det är att desorientera sig i kaoset som uppstår när en naturkatastrof slår till. Och det gör de ofta i Indonesien. Landet består av 18 000 öar som ligger utspridda i den så kallade eldringen i Stilla havet. Där finns hundratals aktiva vulkaner. Mindre jordskalv, tsunamier och översvämningar sker regelbundet. Tsunamievakueringsövningar hålls då och då i Banda Aceh, men endast en gång har de riktat sig specifikt till personer med funktionsnedsättningar. Det var för flera år sedan. Ramli deltog inte eftersom han inte kände till att de skulle hållas.

 – Jag skulle känna mig tryggare om jag regelbundet fick delta i evakueringsövningar för synskadade, säger han.

Ramli traskar iväg till sitt jobb på en massagesalong, och 50-åriga Eriwati slår sig ner på kaféet. Hon har synnedsättning till följd av albinism och är ordförande i Acehsektionen av indonesiska blindförbundet Pertuni. En stund senare kommer även hennes sekreterare, 38-årige Nur Abdullah, som är blind. Pertuni har länge tryckt på myndigheterna för att få till stånd evakueringsövningar för blinda, men det finns ingen budget för det – och inte för mycket annat heller. År 2011 ratificerade Indonesien FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, CRPD, men i Aceh har förbättringarna varit blygsamma.

– Det beror på att myndigheterna aldrig avsätter tillräckligt med pengar för personer med funktionsnedsättningar, säger Eriwati.

Pertuni får ständigt tjata för att synskadade personer ska få det som lagen ger dem rätt till, till exempel vita käppar och mobiltelefoner.

– Om man väl får en mobiltelefon så är den av så låg kvalitet att det inte går att installera talsyntesprogram på den. Vill man ha en bättre telefon måste man själv betala för den, säger Nur.

Funktionsnedsättningsbidrag existerar inte. De flesta synskadade har låg utbildning och jobbar som massörer.

– Blinda barn går i blindskolor. Endast barn med ”lätta” funktionsnedsättningar inkluderas i allmänna skolor, berättar Eriwati.

Det är ovanligt att blinda studerar på universitet. Förändring kan dock vara på gång, bland annat på grund av Pertunis påverkansarbete.

– I år blev många studenter med funktionsnedsättningar, inklusive blinda, antagna till ett av universiteten i Banda Aceh, säger Eriwati.

Banda Aceh är centralort i Acehprovinsen som har en speciell status i Indonesien. Från 1976 till 2005 slogs gerillagrupper i Aceh för självständighet. Det slutade med att regionen fick autonomi 2005. Sedan dess råder muslimska sharialagar i Aceh. Moskéerna är talrika och nästan alla kvinnor bär muslimska huvudsjalar.

– Den indonesiska lagstiftningen och CRPD gäller även här, men vi har lagt till en del islamiska värderingar. Det kommer till exempel snart att bli lagstadgat att fredagsbönen i moskéerna måste tolkas på teckenspråk, att det ska finnas koraner på blindskrift och att moskéer ska ha ramper, säger Eriwati.

Många i Aceh påpekar att moskéerna stod oskadda efter tsunamin, medan bebyggelsen runtomkring låg i ruiner. Huruvida detta berodde på att moskéerna är välplanerade, stabila byggnader eller om det var Allahs ingripande är öppet för spekulation. Likaså är det svårt att förutsäga var och när en jordbävning eller tsunami kommer att ske. Experter kan dock göra vissa riskbedömningar. Nyligen varnade Indonesiska agenturen för meteorologi, klimatologi och geofysik för att en kraftig jordbävning och tsunami kan drabba Indonesien inom en snar framtid, något som oroar invånarna i Aceh.

– Om tsunamilarmet tjuter så kommer jag först och främst att rådfråga mina grannar om vad vi ska göra, säger Nur.

Han bor med sin fru och deras tre barn. Synskadade singlar bor vanligen hos sina föräldrar eller på gruppboenden.

– Därmed vet myndigheterna var de finns vid en evakuering. För dem som bor ensamma och inte får hjälp blir det problematiskt, säger Eriwati.

Hon återkommer till vikten av regelbundna evakueringsövningar specifikt för synskadade.

– I dag har vi tekniken som ger oss information om vad vi ska göra i nödsituationer, men vi har ingen erfarenhet av att praktiskt öva på det, säger Eriwati.

* Fotnot: Ramli och Eriwati har endast ett namn, något som är vanligt i Indonesien.

text och foto: Bengt Sigvardsson