Jag kom till Sverige i slutet av 1980-talet. Jag fängslades i mitt hemland på grund av oppositionellt politiskt arbete. Jag torterades och blev bland annat synskadad. Trots katastrofkänsla fick min drivkraft mig att aldrig ge upp hoppet. Jag fick sedan hjälp att fly till Sverige.

Min kommunhandläggare gav mig möjlighet att få komma till en syncentral.

Jag hade förlorat min skriv- och läsförmåga och kunde inte förflytta mig på egen hand. Punktskrift och att gå med den vita käppen kändes svårt från början. Min egen drivkraft och motiverande personal gav mig till slut tillbaka mitt läs- och skrivspråk samt möjligheten att successivt börja röra mig inom- och utomhus på egen hand. Vilken känsla det var när jag läste min första hela punktsida! Jag kände mig som människa igen och var imponerad av mig själv.

Det är viktigt att sätta upp mål och delmål för sitt liv, men bemötandet från andra människor är avgörande. Bristande språkkunskaper är ett stort hinder. Det går inte att bli inkluderad utan att man talar svenska. Man blir mångfaldigt funktionshindrad. Och undervisningen i svenska för invandrare fungerar dåligt för oss med synnedsättning. Jag önskade utbilda mig till civilekonom, men fängelsetiden satte stopp för detta. Jag har haft önskemål och massor av idéer om att få praktik och jobb i Sverige. Men tystnaden har varit total, och efter flera års motgångar tappar man lusten och motivationen. Med åldern kommer även sämre hälsa.