När jag var åtta år åkte jag för första gången på ett av SRF:s barnläger. Det betydde mycket för mig att hitta ett sammanhang där jag fick vara en i mängden. Men det handlade också om att få göra roliga saker. Jag längtade till lägren året om, det var sommarens höjdpunkt, och de har gett mig vänner för livet. Idag är jag själv lägerledare. Det känns fint att få vara med och bidra till nästa generation.

Jag växte upp på en bondgård utanför Västerås tillsammans med en tvillingbror, lillebror och föräldrar. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm. På den tiden fanns en preparandkurs på Ågesta folkhögskola, likt den som idag finns på Glimåkra och som vänder sig till unga personer med synnedsättning. Jag pluggade upp ämnen och övade på olika sysslor inför att flytta hemifrån.

Under tiden på folkhögskola ställde jag mig i kö till ett kategoriboende i Hökarängen via Synskadades bostadsstiftelse. På den tiden var köerna inte lika långa och jag fick en lägenhet hösten 2011. Jag och mina föräldrar sa att det händer ju bara en gång i livet, att man blir erbjuden ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag bor kvar i Hökarängen än idag.

Efter utbildningen gjorde jag arbetspraktik på Maskroskraft, en förening för barn, unga och vuxna som lever eller har levt i en dysfunktionell familj. Jag blev mer och mer intresserad av att jobba med ungdomar. Jag studerade sedan fritidsledarutbildningen på Skarpnäck folkhögskola och arbetade efter det som ungdomsledare på Unga hörselskadade Stockholm i fyra år, innan min nuvarande tjänst på Unga med synnedsättning blev ledig.

Jag kommer nog alltid att jobba med ungdomar på ett eller annat vis. Idag är jag äldst av alla ledare, nästan lika gammal som de föräldrar som kommer och lämnar sina barn. Jag har följt vissa personer från att de kommit till SRF:s barnläger som sjuåringar till att de sitter i styrelsen i US. De har gått från att vara mina lägerbarn till att bli mina arbetsgivare. Det är så coolt att följa deras resa. 

Jag har tidiga minnen från lägren. Vi fick vara med om mycket, allt från somriga aktiviteter såsom att åka vattenskidor eller ring efter båt till att sjunga lägersånger, leka lekar och ha tonårssnack. Man kunde diskutera sin vardag med barn och vuxna som förstod. Genom organisationslivet inom både SRF och US har jag hittat min identitet. Det är ovärderligt att få ett sådant sammanhang tidigt i livet. 

Det betyder också mycket för föräldrar till barn med synnedsättning. Min mamma var en av de drivande eldsjälarna, som ordnade barn- och familjeaktiviteter där vi bodde. Hon gjorde det tillsammans med en grupp andra föräldrar. För henne var det nog viktigt – att få utbyta erfarenheter med vuxna men också att få hitta på någonting roligt tillsammans med sitt barn.

Jag hade faktiskt velat jobba ännu mer mot föräldrar. Tänk att få kunna vara ett bollplank för dem, någon att prata med. Jag har ju gått igenom samma faser som deras barn går igenom. SRF anordnar föräldrar- och syskonhelger där hela familjen kan komma, men det behöver göras mer. Vi måste nå ut till fler familjer.