– Det går inte att leva med en som är så sur och ilsk som du!
En dag fick min fru nog. Det blev den spark i baken jag behövde för att möta mina fördomar och rädslor. Det här är en berättelse om att förlora – och att vinna.
Jag har varit synskadad i olika grader hela mitt liv eller åtminstone sedan en bilolycka när jag var 20 månader. I övre tonåren upptäckte man en ärftlig ögonsjukdom på det ögat som var någorlunda okej. Detta gjorde att synen successivt försämrades med små steg.
En höstkväll när jag var drygt 25 år cyklade jag till affären i det lilla samhället där jag bodde. Det var mörkare än vanligt så jag cyklade upp på den breda trottoaren. Men jag räknade inte med att någon illvillig person skulle ha ställt ut en stege på trottoaren (förmodligen till sotaren dagen efter). Sammanstötningen blev kraftig och jag drog det kortaste strået. Först ramlade jag med cykeln, och ovanpå hamnade en rejäl och kraftig stege.
Vid en träff med syncentralen kort efter bekräftades mina farhågor, synen hade blivit rejält sämre och man befarade att den skulle försämras ytterligare och i ett betydligt högre tempo. Detta gav mig tyvärr en hel del funderingar: Skulle jag bli blind? Skulle jag kunna se mitt ofödda barn som min fru bar på? Tyvärr påverkade alla dessa tankar mig på ett mindre trevligt sätt, jag höll skenet uppe på arbetet och i diverse sociala sammanhang. Men hemma fick de ta emot all min oro och frustration på ett mycket orättvist sätt.
En dag fick min fru nog. Hon sa: Om du inte tar tag i dina bekymmer och åker och pratar med kuratorn på syncentralen kommer vi inte att klara detta som en familj. Det går inte att leva med en som är så sur och ilsk som du är nu.
Så här i efterhand var det den sparken i baken jag behövde! Mötet med kuratorn blev ett turbulent möte. Hon frågade vad jag var rädd för. Jag sa att jag alltid har sett dåligt men nu har jag blivit synhandikappad. Hon frågade: "Vad tänker du på när du hör ordet handikappad?" Denna fråga gjorde att jag blev tvungen att konfrontera mina fördomar om handikappade, och de var inte vackra. Det var verkligen inte någon synskadad med vit käpp, utan snarare en dreglande människa som inte kunde göra sig förstådd med omvärlden, och sådan ville jag inte bli.
Nu har det gått många år och fortfarande har jag både synen och frun kvar. Jag är tacksam för den spark hon gav mig så jag var tvungen att möta mina egna fördomar.