Jag jämför med mitt seende liv fram tills jag var 18 år. Trots att det livet var torftigt kunde det utvecklas på ett helt annat sätt än ett liv som synskadad. Men synskadan har gett mig en helt annan dimension av livet, den har gett mig en bra utbildning som jag förmodligen inte hade fått annars.

Första hindret är hos mig själv: att förlika mig med att inte kunna göra saker som tidigare. Ganska enkla saker kräver nu en stor ansträngning. Det är lätt att avstå när allt tar längre tid och större kraft. Med ett sämre minne blir det ännu svårare. Man måste se saker för att komma ihåg. Tidigare såg jag lite, och därigenom kom jag ihåg. Allt som är annorlunda innebär alltid ett utanförskap, oavsett om man är blind eller har en annan hudfärg.

Det borde vara hela samhällets intresse att få alla i arbete. Det borde finnas någon form av samhällskontrakt från alla parter.