Före 1600-talet

Det är svårt att veta hur tillvaron för synskadade var för längesen. Det varierade med stor sannolik beroende på hur familjen hade det ställt. Om det inte fanns pengar hamnade man på gatan.

Under 1200–1300-talet kommer de första inrättningarna för fattiga och sjuka. Där kan blinda som har egendom köpa sig vård och få mat.

1600-talet

På 1600-talet kommer inrättningar för tiggare där det är tänkt att den fattiga ska arbeta. De placeras på tukthus, barnhem och, om de har svårare handikapp, på hospital.

Under 1600-talet gör Francesco Terzi Lana det första försöket till ett skriftspråk för blinda.

1700-talet

Under 1700-talet är personer med synnedsättning fortfarande beroende av sina familjer. Det införs en fattigvårdslag där varje socken är skyldig att ha en fattigstuga. Blinda som hade turen att födas i rika familjer kunde få möjlighet att utveckla en hög bildningsnivå.

I slutet av 1700-talet startar Valentin Haüy en skola för blinda. Den låg i Paris och eleverna undervisades i reliefskrift.

1800-talet

Allt fler skolor öppnas för synskadade. Den vanligaste sysselsättningen för yrkesverksamma personer med synnedsättning var korgmakeri och borstbinderi för män samt stickning och vävning för kvinnor. Att få andra jobb var i stort sett omöjligt för synskadade fram till 1950.

1807: I Wien publiceras en bok med så kallad Stachelskrift där de latinska bokstäverna bestod av punkterade linjer som var något lättare att uppfatta med fingrarna. Stachelskrift användes vid brevväxling mellan blinda och seende långt in på 1900-talet, särskilt i Mellaneuropa.

1808: Det första svenska institutet för blinda öppnar på Regeringsgatan i Stockholm. Det gick två blinda samt sex dövstumma elever där. Syftet var att ge dem ett yrke och utbilda dem inom korgmakeri. Initiativet togs av Per Aron Borg (1776–1839) och institutet döptes till De Blindes och Döfstummes Institut.

1812: De Blindes och Döfstummes Institut flyttar från Regeringsgatan till Manilla på Djurgården i Stockholm. Här tas både blinda och hörselskadade elever emot. Undervisningen kom ganska snart att fokusera på elever med hörselskada, mellan 1817 och 1845 undervisades inga synskadade.

1825: Louis Braille (1809–1852), 16 år och blind, presenterar första versionen av punktskriften som den ser ut i dag. Den var inspirerad av Barbiers snabbskrift som användes av militärer för att kunna läsa i mörker. Läs mer om Louis Braille här.

1829: Louis Braille adderar siffror och notskrift till punktskriften.

1839: William Moon tar fram ett skriftsystem, senare kallat Moons skrift, vilket är en upphöjd linjeskrift som består av sex relieftecken.

1842: Folkskolan införs i Sverige, staten tar även över ansvaret för utbildning av gravt synskadade och synsvaga.

1845: En egen byggnad för blindundervisning ställs i ordning på Öfvre Manilla. Den har plats för 60 elever. Två blinda elever från varje stift i landet fick friplats på skolan, övriga fick betala en förhållandevis hög årsavgift. Avdelningen blev aldrig fullbelagd trots ett stort antal blinda i landet. Svårigheterna i blindundervisningen var stora så länge det inte fanns något fungerande skriftsystem för blinda.

1878: En internationell kommitté bestämmer att Brailles alfabet ska användas i undervisningen av synskadade.

1879: Blindavdelningen på Manilla blir ett statligt institut och flyttar tillfälligt till Nybrogatan 34.

1884: Tre skolor för personer med synnedsättning öppnar. I Uppsala startar Anna Wikströms skola för blinda kvinnor, vilket är en privat yrkesskola för blinda kvinnor i Uppsala. Stor vikt läggs vid traditionellt kvinnligt hantverk. Stickerska och väverska var de yrken som de flesta synskadade kvinnor var hänvisade till. I Kristinehamn öppnas en statlig hantverksskola för vuxna som blivit synskadade, och i Örebro startar en skola för barn med synnedsättning.

1885: De Blindas Väl bildas. Syftet var att bidra med material och verktyg till synskadade hantverkare. I Stockholm öppnades en affär där produkterna såldes.

1888: Det Kungliga Blindinstitutet på Tomteboda i Stockholm står färdigt för inflyttning. Där inrättas också ett tryckeri, i första hand för punktskrift.

1889: De blindas förening (senare Synskadades Riksförbund) bildas. För att bli medlem skulle man vara mellan 16 och 65 år, blind och yrkesverksam. I föreningen skulle blinda själva driva frågor de ansåg vara viktiga. Blindas arbetsmöjligheter stod i centrum redan från början. De viktigaste frågorna vid starten var att bilda en sjuk- och begravningskassa. Man samlade också in pengar för att kunna ge kontanta stöd till medlemmar som behövde komma i gång i sin yrkesverksamhet.

1892: Föreningen för blindskrift startas av Amy Segerstedt (föreståndarinna vid Tysta Skolan i Stockholm). Föreningens aktiva medlemmar lärde sig punktskrift och kopierade böcker, de passiva medlemmarna bidrog med pengar och material. Dessa böcker bildade grunden i Sveriges första lånebibliotek för blinda. Biblioteket låg först i Tysta Skolan och hade öppet två gånger i månaden.

1895: Ett punktskriftstryckeri startas av Daniel Kjellin som själv var blind. Han gav i första hand ut De Blindas Veckoblad och en hel del läroböcker. Efter Kjellins död 1909 flyttades verksamheten över till Harald Thilanders punktskriftstryckeri.

1896: Undervisningen av synskadade barn blir obligatorisk. Föräldrarnas fattigdom, eller bristande intresse, ska inte längre hindra synskadade barns möjligheter till skolgång. Gravt synskadade barn från hela landet fick resa till Blindinstitutet för att gå i skola och leva på internat. Synskadade barn med flerfunktionsnedsättning fick åka till en skola i Vänersborg, vissa hamnade på vårdanstalter i stället för i skola.
I slutet av 1800-talet hade förutsättningarna för blindundervisningen förändrats. Punktskriften hade kommit och gjorde undervisningen lättare.

1900-talet

1902: De Blindas Förening (DBF) startar en materialdepå i Stockholm. Därifrån kunde synskadade hantverkare beställa material till bra priser. Föreningen startade också en verkstad för borstbindare (ett då vanligt yrke för synskadade män). I verkstaden arbetade cirka 40 personer. Liknande åtgärder gjordes på flera håll runt om i Sverige. DBF startar också en kurs i korgmakeri för kvinnor, som resulterar i bildandet av Arbetshemmet för blinda kvinnor.

1909: Daniel Kjellin dör och hans punktskriftstryckeri tas över av Harald Thilander, som var blind, så gott som döv och hade en deformerad högerhand. Tillsammans med både sin första och sin andra hustru, Karin Höjer och Varma Järvenpää, byggde han upp ett punktskriftstryckeri med flera personer med funktionsnedsättningar som anställda. Harald Thilanders tryckeri blev känt över hela Europa och övriga världen. Harald själv blev något av en legend, särskilt under tiden efter första världskriget. När många länder hade svårt med sin punktskriftstryckning trädde Thilander in och tryckte ofta gratis om han fick manuskriptet skickat till sig. Kommunikationsspråket var det internationella esperanto. Efter Harald Thilanders död 1958 fortsatte Varma Thilander att driva tryckeriet fram till 1978 då det lades ner.

1911: Föreningen för blindskrift läggs ner och skänker sina 4 561 volymer punktskrift till De Blindas Förening (DBF). Många av de tidigare medlemmarna i föreningen fortsatte att kopiera böcker åt DBF.

1914–1917: Krigsåren blir svåra. 1915 var De Blindas Förening (DBF) tvungen att sluta med understödsverksamheten. Beroendet av välgörenhet blev ännu större. Då vände sig DBF till kungahuset, och kronprinsessan Margareta tog initiativ till bildandet av en arbetsnämnd för blinda, KMA. Man tillsatte en kommitté med uppgift att arbeta fram förslag till förbättring av blindas yrkesverksamhet och inkomstmöjligheter. Det bildades arbetsgrupper runt om i landet som kallade sig Skyddsvännerna och De blindas vänner. Man sålde hantverk skapade av synskadade, ordnade lotterier och basarer.

1921: Efter en idé från Danmark anordnar De Blindas Förening och KMA De Blindas Dag. Det blev en stor framgång och evenemanget återkom varje höst under många år. Det drog in mycket pengar och var också ett tillfälle då synskadade visade utåt hur de presterade i olika yrken.

1922: I en statlig utredning menas det att fler blinda borde få satsa på musiken, men att det måste vara ett noggrant urval – risken ansågs vara att musiken enbart skulle användas till tiggeri.

1925: Reguljära radiosändningar startar.

1927: Staten beviljar fria radiolicenser till blinda, efter gemensamma påtryckningar från blindorganisationer.

1930: Synskadade hantverkare påverkas starkt av den allmänna krisen under 1930-talet. Att kunna försörja sig på hantverk var i praktiken omöjligt. De kvinnliga hantverkarna drabbades hårdast, och därför inrättades en konsulenttjänst för blinda kvinnor. Tjänsten finansierades av Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd (KMA) och Blindinstitutet på Tomteboda.

1934: En statlig pensionsersättning införs, vilket innebar att de som saknade ledsyn hade rätt till blindersättning. Den kom senare att kallas invalidersättning.

1949: De blindas förening medverkar vid bildandet av The world council for the welfare of the blind (WCWB).

1950-tal: Under 1950-talet finns i Sverige cirka 700 blinda borstbindare. Därefter har skaran stadigt minskat. Vid mitten av 1980-talet fanns bara cirka 130 kvar, och i dag är det ännu färre.

1950–1970: Möjligheten att låta synskadade barn gå i vanlig skola på hemorten börjar övervägas och genomföras. Integreringstanken tar sakta form. En ny typ av anpassningsundervisning för nysynskadade växer fram. Under dessa år vaknade också ett större intresse för bortglömda grupper som synsvaga och synskadade med flerhandikapp. De Blindas Förening gjorde stora satsningar på en rikstäckande konsulentverksamhet, för att kunna nå alla synskadade. Konsulenterna, som själva var synskadade, hjälpte synskadade att ta tillvara sina möjligheter och upplyste om sociala rättigheter som många inte kände till.

Tron på tekniken var stor. Man menade att det fanns en teknisk lösning på alla problem. Nu utvecklades hjälpmedel för att underlätta synskadades vardag.

Sociallagstiftningen framhävde hjälp till självhjälp. Den nya inställningen till handikapp gjorde välgörenhetstanken omodern. I De Blindas Förening genomfördes en utredning som resulterade i att man tog avstånd från insamlingsverksamhet.

1950: De första akustiska ledfyrarna kommer och gör det lättare att orientera sig i omgivningen.

1955: De blindas förening börjar med talböcker. Först på rullbandspelare, senare på kassett.

1959: Dövblinda går samman och bildar Föreningen för Sveriges Dövblinda (FSDB).

1960-talet: Grundutbildningen i musik och pianostämning fick man vid Blindinstitutet på Tomteboda. På 1960-talet fanns ett femtiotal yrkesverksamma synskadade pianostämmare i landet. Bakom sig hade de tre års studier som ofta avslutades med Musikhögskolans stämmarexamen och auktorisationsprövning hos Sveriges Pianostämmarförening. Många pianostämmare valde så småningom andra huvudyrken och lät pianostämningen bli en extrainkomst.

1960: Från 1960-talet ökar intresset för motion och idrott. Begreppet "hälsosport" lanserades och synskadade gav sig efter hand in i en mängd nya aktiviteter som friluftsliv med fjällvandringar, skidåkning, kanotpaddling och dykning.

1968: Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) startar, De Blindas Förening går med.

1970: När färdtjänsten införs mer allmänt på 1970-talet förbättras synskadades möjligheter att röra sig fritt och oberoende på ett revolutionerande sätt. Färdtjänsten gör det möjligt att obehindrat komma till skola och arbete och dessutom ha en aktiv fritid.

Den tidigare ersättningen för blinda byter namn från invalidersättning till handikappersättning.

1975: Unga synskadade (i dag: Unga med synnedsättning, US) bildas som en sektion av De blindas förening.

1977: De Blindas Förening byter namn till Synskadades Riksförbund (SRF).

1980: Biblioteket av punkt- och talböcker som drevs av De Blindas Förening blir statlig och får namnet Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

1985–1986: Tomtebodaskolan läggs ner och omvandlas till Tomtebodaskolans resurscenter (TRC). TRC införlivades 2001 i Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). I dag är alla synskadade barn integrerade i den vanliga skolan.

1990-tal: Det vanligaste yrket bland synskadade är kontorsarbete. Datorer med synskadeanpassningar spelar en mycket stor roll. Även socialassistent och barnavård är vanliga yrken. Därefter hela registret från borstbindare till industriarbetare och akademiker.

1997: Synskadades museum och Tomtebodaskolans museum öppnar.

1999: Den tidigare SRF-ordföranden Bengt Lindqvist presenterar slutbetänkandet i Bemötandeutredningen, Lindqvists nia. Förslagen i utredningen utvecklades sedan i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Från patient till medborgare som antogs år 2000.