Legenden om den heliga Lucia

Den heliga Lucia levde mellan år 286 och 304 i Syrakusa på Sicilien. Där led hon utan tvivel även martyrdöden, sannolikt under den romerske kejsaren Diocletianus förföljelse omkring år 304. Diocletianus var en av de sista kejsarna som motsatte sig kristendomen som religion. Han gav order om att kristna böcker skulle brännas, att kyrkor skulle rivas och att kristna ledare skulle avrättas. Den heliga Lucia är en av katolska kyrkans högst ärade kvinnliga martyrer. 

Lucias föräldrar som tillhörde en högre samhällsklass var relativt rika. Fadern var av romersk bakgrund men dog när Lucia var ung, så det blev modern som tog sig an hennes uppfostran. Moderns namn ska ha varit Eutychia, något som tyder på grekisk härstamning.

Redan som barn avlade Lucia ett evigt kyskhetslöfte och hoppades att kunna ge alla sina jordiska ägodelar till vården av de fattiga. Men hon berättade inte för någon om detta beslut, inte ens för sin mor. När hon växte upp lovade modern bort henne till en förnäm yngling som dock inte var kristen. Lucia lyckades skjuta upp förlovningen gång på gång, medan hon bad till Gud att han skulle rädda henne från detta äktenskap.

Ögon på fat

Lucias namn, som framkallar föreställningen om ljus (latin: lux), var förmodligen orsaken till att hon blev skyddshelgon för synen, och att det därmed blev vanligt att anropa henne för hjälp mot ögonsjukdomar. Men legenden har ofta mer dramatiska förklaringar, och i konsten framställs hon ofta med två ögon på ett fat.

En legend berättar att en hednisk yngling blev förälskad i den kristna jungfruns ovanligt vackra ögon, något som fick henne att riva ut dem och skicka dem till honom på ett fat. Detta ledde till att han ögonblickligen lät döpa sig. Och Lucia fick glädje av sitt offer, för försynen utrustade henne med ett par ännu skönare ögon än tidigare. 

Ärat helgon

Lucialegenden härstammar troligen från 400-talet. Även om detaljerna inte är pålitliga finns det inget tvivel om den stora ära som kom henne till del i den tidiga kyrkan. Hon är ett av få kvinnliga helgon som uppträder i påven Gregorius den stores kanon, och det finns särskilda böner och antifoner för henne i hans sakramentarium och antifonarium.

Redan under bysantinsk tid restes det över Lucias grav en kyrka som fortfarande finns bevarad. Dagens kyrka är från 1100-talet. Till höger om koret står den granitpelare vid vilken hon troligen avrättades. I Rom infördes Lucias fest på 500-talet.

Relikerna finns i Venedig

Relikerna från den heliga Lucia bevaras i kyrkan S:t Jeremia och S:ta Lucia i Venedig, där de ärades av den salige påven Johannes XXIII, medan han var patriark av Venedig. År 1513 gav venetianarna hennes huvudskalle i gåva till kung Ludvig XII av Frankrike, och han gav den till katedralen i Bourges.

Lucia högtidlighålls i kyrkan både i väst och öst. Hon firas med en ljusfest under årets mörkaste månad i stora delar av Europa, särskilt i Italien och Sverige. 

Pilgrimsresa blev uppenbarelse

Lucias mor blev svårt sjuk efter att under flera år ha lidit av blödningar som ingen läkare kunde bota. Lucia övertalade henne att göra en resa till pilgrimsmålet Catania, mindre än åtta mil från Syrakusa. Där fanns graven till den heliga jungfrun och martyren Agatha, som blev dräpt 52 år tidigare under kejsare Decius förföljelse.

Moder och dotter reste till Catania. I bönen visade sig den heliga jungfrun för Lucia och sa: "Min syster, varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne." Som tack för detta mirakel lovade modern att flickan skulle få leva ogift och ge hemgiften till de fattiga.

Försmådd man angav henne

Lucias kommande brudgum kände sig djupt kränkt, och fylld av sårad stolthet angav han henne som kristen för kejsare Diocletianus ståthållare på Sicilien, Paschasius. Detta skedde år 303 som var det blodigaste året under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna. Hon blev fängslad och torterad, men hon var ståndaktig och klagade inte.

Då blev hon dömd att sändas till bordellen som straff. Där skulle hennes kyskhet gå förlorad, och den helige Ande vika från henne. Hon skulle fraktas på en oxkärra till hån och spe genom staden, men hundra man och flera oxar klarade inte att dra jungfrun. Vagnen var som fastfrusen i marken.

Brändes och plågades

Den rasande ståthållaren lät då samla ved runt hennes fötter och prövade att bränna henne, men åter blev hon räddad av Gud. Därefter hällde han kokande olja över henne, men hon fortsatte att vara oskadad. Då stack bödlarna, på order av ståthållaren, ett svärd i halsen på henne. Men Lucia levde så länge att en präst hann komma och ge henne sakramentet. Först då dog hon. Men innan hon dog förutsade hon det straff som skulle möta ståthållare Paschasius: förföljelsen mot de kristna skulle snart ta slut, kejsar Diocletianus skulle inte längre regera och den romerske kejsaren skulle dö.

Kom till Sverige 1780

I Sverige härstammar seden från år 1780. Före den gregorianska kalenderreformen var Lucianatten den längsta under året. Sången Sankta Lucia är fortfarande populär på Sicilien och i Skandinavien. Hennes minnesdag är även markerad på den norska primstaven. I Canon Romanus eller mässans Kanon står hon efter förvandlingen bland de sju kvinnor, som anropas som förebedjare i strofen Nobis quoque. Det var sannolikt Gregorius den store som satte in hennes namn.

I domkyrkan i Syrakusa, byggd inuti ett antikt tempel, är ett kapell vigt åt henne. Där står en krönt silverstaty med palmkvist och oljelampa. Annars är hennes attribut två ögon på ett fat eller ett svärd. Påven Honorius I byggde en kyrka till hennes ära i Rom, Santa Lucia in Selce.