Nyligen hände det igen. Den synskadade KTH-studenten Eric Forsell, bara 23 år gammal, ramlade den stormiga natten mellan den fjärde och femte oktober i vattnet vid Slussen i centrala Stockholm. Hans liv gick inte att rädda. Eric var på väg ut i livet och drömde om att arbeta som ingenjör. 
För mindre än ett år sedan hittades synskadade SRF-medarbetaren Anders Engström livlös i hamnbassängen i Mönsterås. Anders hade inte långt kvar till pensionen efter ett långt yrkesliv, men pensionär fick han aldrig bli. 
Vi vet inte exakt vad som hände när Eric och Anders hamnade i vattnet, men i spåren av deras öden kan vi konstatera några saker:
1. Samhället är uppbyggt för seende. På alldeles för många platser saknas ledstråk, staket och räcken. 
2. En tillgänglig stadsplanering gör skillnad. Att utforma gator, torg och annan stadsmiljö så att även personer med funktionsnedsättning kan röra sig säkert ska vara självklart. Det som kanske är en bekvämlighet för många kan vara skillnaden mellan liv och död för den som inte ser.
3. Synskadade ska ha rätt till det stöd de behöver i form av exempelvis färdtjänst och ledsagning. Det behöver egentligen inte motiveras ytterligare. 
I Aftonbladet intervjuas Erics pappa om vem Eric var och vad som hände (länk).
Och prenumeranter på Barometern kan läsa om det stora stöd Anders änka Jeanette fick efter makens död (länk).
Synskadades Riksförbund fortsätter outtröttligt att arbeta för frihet och säkerhet för synskadade. Vila i frid Eric och Anders.💙