Anledningen till att endast bevilja halva beloppet var enligt Försäkringskassan att punktskriftsboken inte kunde uteslutas ha värde för någon annan, då den skulle göras tillgänglig via Legimus, ett digitalt bibliotek med talböcker, e-text och punktskriftsböcker. Detta trots att ansvariga för Legimus har förklarat att ingen hittills har efterfrågat boken och att sannolikheten för att någon i framtiden kommer att göra det är liten. 

– Om arbetshjälpmedlet skapar mernytta på arbetsplatsen så säger lagen att arbetsgivaren får stå för en del av kostnaden, men så är det inte i det här fallet utan fullt belopp ska utgå, säger Anna Quarnström, förbundsjurist på Synskadades Riksförbund som har bistått fallet.

Nu har Kammarrätten gett programmeraren rätt och konstaterat att bedömningen om arbetshjälpmedlet saknar värde för andra ska utgå från arbetsplatsen där den sökande jobbar.

Det hela kan låta som ett enkelt missförstånd, som nu har retts ut, men utfallet har ett större värde än så, menar Anna Quarnström.

– Att arbetsgivare skulle behöva stå för anställdas arbetshjälpmedel för att någon annan på denna jord kanske kan få användning av det är en konstig argumentation och ett tydligt avsteg från lagstiftarens intention. Då hade risken varit stor att det inte hade blivit något arbetshjälpmedel alls för programmeraren, och i förlängningen även för många andra som söker arbetshjälpmedel. Detta gör domen principiellt viktig, säger hon.

Om Försäkringskassans feltolkning av lagen inte hade korrigerats hade myndighetens syn på hur lagen ska tolkas kunnat bli en etablerad sanning, menar Anna Quarnström. 

– Det var viktigt att domstolen satte ner foten och sa att så här ska lagen inte tillämpas. Nu är status quo etablerad igen, säger hon.

Läs mer på HejaOlika (extern länk).