– Det tar ett par år innan man börjar tänka på att det finns en framtida chans till en ny relation. Jag hade nog inte tänkt att jag skulle träffa någon ny när jag träffade Stellan, men när det väl hände så var det precis som när man var ung faktiskt. Det var en stor lycka, säger Elisabeth.

Elisabeth började efter makens död att engagera sig i Synskadades Riksförbund i Halland, där Stellan redan var aktiv. När Stellan såg Elisabeths driv ville han skapa förutsättningar för att hon skulle aktivera sig även i styrelsen, men att hon skulle komma att få en större roll i hans liv var ingenting han visste än. 

Det var under förbundets medlemsforum i Stockholm 2019 som det hände något mellan dem. De började ty sig till varandra, Stellan frågade om de kunde sitta bredvid varandra när det serverades mat och de spenderade långa stunder i dans och samtal. När de, trötta efter helgens aktiviteter, skulle åka den chartrade bussen hem somnade de med sina huvuden lutade mot varandra.

Väl hemma skulle den lokala föreningen ha en så kallad sillfest, där de träffades igen. Strax efter de skiljts åt för kvällen och Elisabeth kommit innanför ytterdörren hemma ringer telefonen. 

– Jag sa till henne att ”jag kan inte hjälpa det, men jag har blivit dökär i dig”, säger Stellan.

– Det var nog det finaste jag har hört faktiskt, säger Elisabeth.

De kom överens om att det var dags att berätta för barnen, som från och med då fram tills idag har varit stöttande i deras relation.

– De tyckte att jag var värd att träffa någon ny. Att det här kändes så rätt för mig var något som de också kände av, säger Elisabeth.

När pandemin kom sattes många relationer på prov världen över. Att inte kunna träffa sin familj och sina vänner på samma sätt som förut och leva väldigt nära inpå den man lever med blev för många par en stor utmaning. För Stellan och Elisabeth var det som att utforska en tio-årig relation komprimerat till två. Att som nykär vara instängd tillsammans med den man älskar var inte så pjåkigt. 

– Han är älskvärd, snäll och lugn, säger Elisabeth, som fortfarande låter nykär.

– Och Elisabeth är alltid på gott humör, pigg och glad. Och något jag vet nu är att hon även är en jäkel på att laga mat, säger Stellan och skrattar.

Tillsammans njuter de av det goda livet. De har varsitt boende som de växlar mellan. Vardagen spenderar de i Stellans hus i stan och Elisabeths hus vid havet i Falkenberg har blivit lite av en semesterbostad, där de brukar skämta om vilken medelhavsö de ska låtsas att de befinner sig på idag. De är navet i en stor familj där olika delar har kopplats samman, med barn, bonusbarn, barnbarn och barnbarnsbarn. Gemensamt har de synen, eller avsaknaden av den, och sitt engagemang i Synskadades Riksförbund. Var för sig har de sina egna intressen. Stellan har sin fotboll och sin wiskeyklubb. Elisabeth har ett stort bokintresse och spenderar gärna tid på biblioteket och med att umgås med gamla arbetskamrater.

En nyckel till att de har det så bra tillsammans tror Stellan och Elisabeth är att de månar om varandra och inte är rädda för att prata om sina gamla liv.

– Vi kan prata om precis hur vi känner, både det roliga och det tråkiga, för man har varit med om mycket i vår ålder, säger Elisabeth.

Ytterligare en framgångsfaktor är att de ”inte är snåljåpar mot varandra”, som Stellan uttrycker det. Att inte bli osams om vem som ska ta restaurangnotan och att inte krångla med pengar är viktigt, anser han. En annan nyckel är den fysiska närheten.

– Ett bra sätt att skapa närhet är att bara ha ett täcke. Då måste man ligga och hålla om varandra, och de är ju väldigt bra att kunna ha det så när man är nästan 80 år, säger Stellan.