Samhällets skyddsnät sviker – anhöriga tar bördan
När personer med synnedsättning nekas hjälp av samhället får deras anhöriga ofta agera stödpersoner. Det är ett tärande jobb som tvingar de närstående att sätta sitt eget liv på paus.
För ett par veckor sedan kom beslutet att Piteå kommuns socialnämnd beviljar personer med dövblindhet taktilt stöd fyra timmar per vecka. Detta efter en stark opinionsbildning av Evelina Lindberg, som tidigare fått sitt stöd indraget av kommunen. Med i påverkansarbetet fanns Evelinas mamma, Ingela Lindberg.
Sedan dövblinda Evelina Lindberg för ett år sedan fick sitt personliga stöd indraget har hennes mamma Ingela kämpat för att få Piteå kommun att ändra sig – till den grad att hon nu är sjukskriven för utmattning, skriver Piteå-Tidningen.
Till vardags har Ingela jobbat heltid som ekonom och övrig tid har hon åkt till dottern. Hon har hjälpt till med handling och städning samtidigt som hon bistått i myndighetskontakter och samverkat med familjens juridiska ombud. Ingelas eget liv har satts på paus och hennes mående har gradvis försämrats.
Läs hela artikeln i Piteå-Tidningen (extern länk).
Ingela är inte ensam. I en annan del av Sverige bor Birgitta Mörnegren, 74, som tar hand om sin dotter Susanne Johannisson sedan 54 år tillbaka. Dottern har en kognitiv funktionsnedsättning, lider av Addisons sjukdom och är blind sedan födseln, skriver Hallandsposten. För ett år sedan när Birgitta blev svårt sjuk ansökte hon om personlig assistent till sin dotter. Men kommunen säger nej. Hon bedöms inte tillhöra någon av personkretsarna, som ligger till grund för vilken hjälp man kan få via LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Nu väntar Susanne på att få komma till habiliteringen för en utredning av den kognitiva funktionsnedsättningen. Dit är det en nio månader lång kö – en väldigt lång tid för familjen. Nyligen upptäckte läkarna nämligen en tumör i Birgitta Mörnegrens lungsäck och eftersom hon redan lider av svår kol fick hon en akutremiss till universitetssjukhuset i Lund. Men Birgitta åkte aldrig. Anledningen är att hon inte kunde lämna Susanne ensam.
– Vad ska det bli av mig om det händer något med mamma innan allt detta är löst?, säger Susanne Johannisson till Hallandsposten.