Johan och Anette träffades som vänner och blev ett par nästan utan att märka när det hände. Nu har de hållit ihop i över tre decennier. I deras relation ryms humor, envishet, vardagslogistik och en tillit som går att luta sig mot när saker känns tuffa.

Det var 1994 när Anette och Johan lärde känna varandra. De umgicks mycket, reste ihop och märkte snart att något fanns där. När de separerade från sina dåvarande partners blev det automatiskt så att de blev tillsammans, berättar Johan. Anette minns fortfarande vad som gjorde att hon drogs till just honom.

– Jag såg snabbt vem Johan var bortom synnedsättningen och tänkte: tänk om min dåvarande hade kunnat vara lika lång, sexig och snäll. Men det var han ju inte, säger hon.

Tillit som bär i vardagen

Johan minns framför allt hur snabbt han började känna tillit till Anette – långt innan de påbörjade sin relation.

– Hon hade lite koll på mig hela tiden, utan att visa det utåt. Det gjorde att jag kunde lita på henne, berättar han.

Ett brudpar står utomhus och ler mot kameran. De håller upp en tom tavelram framför sig. Personen till vänster bär grå kostym med vit slips och blomma på slaget, och personen till höger bär vit bröllopsklänning.

Tilliten är något som följer relationen än i dag. Den är central och mångbottnad. För Johan kan det ibland innebära att inte få hjälp av Anette. 

– Anette vet precis vad jag klarar av och vad jag vill försöka klara av. Först om det inte går rycker hon in. Det gör att jag kan leva ett rätt normalt liv med den synnedsättning jag har, säger han.

Johan ser bara skillnad på ljus och mörker. Inga färger, inga konturer. Ändå var det han som backade Anette i rullstol nedför altanrampen förra sommaren när hon blev tillfälligt rullstolsburen efter en olycka.

– Jag var inte nervös en enda gång, säger hon. Men när vår seende granne skulle göra det blev jag jättenervös. Det visar tydligt hur mycket jag litar på Johan, säger hon.

Bråkade om vem som skulle köra Gösta

Anette har varit en del av funktionshinderrörelsen sedan hon var barn. Föräldrarna var engagerade i föreningen DHR och pappan var kassör i Smålands Handikappidrottsförbund. Hemmet var fullt av vänner och bekanta med olika funktionsnedsättningar.

– Jag och mina syskon kunde bråka om vem som skulle köra Gösta i hans rullstol. Det var en så go gubbe, så vi ville hjälpa till allihopa. Jag tror att den bakgrunden har gjort mig mindre fördomsfull än gemene man, säger hon.

Relationen beskriver de som jämställd, även om Anette tycker att hon kanske har det lite väl lyxigt ibland. Anette sköter större delen av sysslorna kopplat till mat och Johan har ansvar för resterande hushållsarbete. Denna uppdelning har i grunden en praktisk anledning. 

– Jag vill gärna diska, tvätta och plocka in. Då vet jag var alla grejer finns. Anette flyttar inte på någonting utan att säga till. Det underlättar jättemycket för mig, förklarar Johan.

En nyckel till bådas välmående är att inte fastna i småsaker när det kommer till just hushållsarbetet – en kvarlämnad skalbit på en potatis går att pilla bort och en tallrik som inte blivit helt ren är bara att diska om. Men den största nyckeln av alla är glädjen. Bilträffar med deras gamla amerikanare, resor, hotellnätter i någon småstad i Sverige och planer på Spanien.

– Vi försöker hitta på nya saker hela tiden, säger Johan.

Ett par tar en spegelselfie inomhus. De står tätt intill varandra med armarna om varandra och tittar mot mobiltelefonen.

”Min inre bild kanske inte exakt representerar verkligheten, men det är så det ser ut för mig”

När paret reser eller promenerar beskriver Anette omgivningarna i detalj. Skyltar, landskap, färger. Det leder till ett samtal mellan dem som aldrig får slut på innehåll.

– Då bygger jag upp en bild som kanske inte exakt representerar verkligheten, men det är så det ser ut för mig, berättar Johan.

– Många reagerar när vi säger att vi tycker om att resa och se nya platser. ”Vadå se?” säger de. Men han ser ju på sitt sätt, säger Anette.

Johans andra sinnen är desto skarpare. Anette kan leta efter något i ett skåp flera gånger utan resultat – tills Johan kommer, känner efter och plockar fram det direkt. 

Relationen beskriver de som ovanligt fri från större konflikter. Den största stötestenen kan vara när Johan vägrar ge sig – till exempel vid möbelmontering. Att han skulle be Anette om hjälp för att fråga åt vilket håll något ska sitta skulle aldrig falla honom in. Han testar sig istället fram tills det blir rätt, och detta kan leda till en del gnabb, berättar de lite i mun på varandra och med ett skratt hängande i luften.

Använder sig av ”osynlig” ledsagningsteknik

Genom årens gång har Johan och Anette utvecklat och finjusterat sin ledsagningsteknik. När de går tillsammans i dag håller de varandra i handen, så som par ofta gör, och använder sig av ett eget ordlöst system. Ett förändrat handgrepp betyder att Johan ska ta ett steg bakom Anette för att passera ett hinder. När de nyligen besökte syncentralen tillsammans såg de en broschyr som presenterade precis detta sätt att ledsaga, så helt unikt var det inte när allt kom omkring, men de rekommenderar tekniken varmt.

– Det gör att jag kan slappna av. Annars går jag och spänner mig hela tiden, säger Johan.

När de går på det sättet ser allmänheten inte att Johan har en synnedsättning om han inte har sin markeringskäpp med sig. Det tog ett tag att övertala honom att skaffa den, berättar Anette. Länge undvek Johan hjälpmedel. Att klara saker själv gav, som han säger, ”en rejäl klapp på min egen axel”. Att han nu använder en markeringskäpp är kanske till ännu större glädje för Anette än för Johan. 

– Jag blev så irriterad när folk sprang in i honom hela tiden. Det är fortfarande ett problem, folk har sprungit på käppen så mycket att den har blivit alldeles krokig, men det är ändå bättre än hur det var förut, säger hon.

Sorg som inte alltid syns

De flesta känner Johan som en glad prick, men det finns också ett mörker som gör sig påmint då och då. Ibland behöver Johan vara ifred och gråta ut frustration och sorg som delvis har sin grund i synnedsättningen. Trots att paret är väldigt öppna mot varandra så har Anette bara bevittnat detta en gång. Det handlar inte om att Johan inte vill släppa in Anette i sorgen, utan om att han helst vill vara själv när han gräver ner sig. 

– Jag kan skrika rätt ut i luften och låta tårarna rinna av mig. Ibland går det rätt fort medan det andra gånger kan ta några timmar. Efteråt känns det som en befrielse i kroppen.

Vad är hemligheten bakom en lycklig relation?

Johan svarar direkt:

– Lita på varandra. Lyssna på varandra. Och ta hand om varandra.

– Och uppskatta varandra, fyller Anette i. 

– Johan är min Johan. Det sitter inte i ögonen, säger hon och förklarar i samma andetag att synnedsättningen kan bidra med perspektiv som gör hennes upplevelse av saker bättre. Som när de går på restaurang och presentationen av maträtten hon beställt är en besvikelse.

– Om jag säger att något inte ser gott ut brukar han kontra med: gör som jag – blunda och smaka.