Jag föddes synskadad. Mina föräldrar märkte det genom att jag trevade med handen över golvet. Jag kände mig fram. När jag var 7 år fick jag glasögon som jag hade tills jag var 17 år. Jag var fruktansvärt rädd om dem, gick de sönder var man tvungen att åka till Stockholm och glasögonen beställdes sedan från Tyskland. I femte klass var jag bättre än mina klasskompisar i skolan. Jag fick kontakt med en skola i Växjö för att se om det fanns några hjälpmedel som passade mig.

Hur det gick till när jag fick min första bandspelare är en rätt kul historia. 1956 ringde min rektor och sa att landshövdingens fru skulle komma hem till oss med en bandspelare. Mamma städade och bakade en massa olika kakor. Hon dukade med det finaste porslinet i stora salen, vi var uppklädda med klänningar och lockat hår. När landshövdingens fru väl kom såg hon inte alls lika uppklädd ut. Hennes chaufför parkerade den fina bilen utanför vår villa. Vi tyckte att det var konstigt att chauffören inte fick komma in och dricka kaffe, trots allt var ju även min pappa chaufför.

I tonåren började livet bli besvärligt. Jag såg inte om pojkarna var snygga eller inte och fick tro på vad mina kompisar tyckte. Det var hemskt tråkigt att inte få ha en egen åsikt. Men till slut bestämde jag mig för att pojkar med brun skinnjacka var snygga och de med svart jacka var inte snygga. Jag försökte alltid låtsas som om jag såg bättre än vad jag gjorde. Jag brukade gå fram till tavlan på rasterna för att skriva av. Till slut blev jag så snabb på att skriva att jag hann skriva lika fort som läraren talade.

Optikern blev intresserad av mig, han ville att jag skulle pröva en ny kikare, ett par bruna, stora kikarglasögon. Jag bestämde mig direkt att aldrig i livet att jag skulle ha sådana fula glasögon i skolan.

I nionde klass kom en reselärare från Tomtebodaskolan till min skola, och jag blev kallad till rektorns expedition. Reseläraren berättade om en pojke på Tomteboda som såg väldigt dåligt. Men rektorn sa: ”Jag har en flicka som ser mycket sämre än vad han gör.” Jag blev testad för hur dåligt jag såg. Efter allt detta fick jag en bänk med lutande lock. Jag hade alltid ont i nacken för att jag satt lutad över bordet när jag skrev.

Senare fick jag träffa en person som hade stor inverkan på mitt liv: Bengt Lindqvist. Han var reselärare, studerade i Lund och var med i en orkester. Han levde precis ett sådant liv som min äldre syster gjorde och som jag önskade mig. Alla hade alltid sagt att jag inte skulle kunna studera vidare på samma sätt som min syster. Men när jag träffade Lindqvist så tänkte jag ”kan han så kan jag!”. Lindqvist blev min förebild när jag var 17 år gammal. Han rekommenderade mig att jag skulle lära mig punktskrift och att använda vit käpp.

Jag började på gymnasiet när jag hade lärt mig punktskrift. Jag blandade läsningen med talböcker, vanlig text och punktskrift. När jag var i Tyskland med min syster träffade jag via en familj en ögonprofessor som familjen kände. En anställd hos professorn var optiker som ordnade ett par nya glasögon så att jag såg bättre.

Jag åkte till Lund och läste historia för att bli lärare. Historia var ett roligt ämne men det gick inte att få lärarna att läsa högt från tavlan. Jag frågade en kamrat om jag fick låna hennes anteckningar men inte ens det fick jag. Men jag stötte på en flicka som var reumatiker. Hon kom fram till mig och sa: ”Du ser inte på tavlan, va? Om du tar med dig kopieringspapper så kan jag skriva en kopia, så att du får mina anteckningar.” Hon blev min bästa vän och är nu även gudmor åt min dotter. Jag sprang ärenden åt henne i utbyte mot hennes anteckningar.

Jag bodde i ett studentrum i en korridor. Jag nämnde aldrig att jag såg dåligt för att jag ville klara mig själv. En dag kom en kille fram till mig och sa: ”Jag tycker att du är okamratlig!” Jag förstod inte alls vad han menade och blev nästan lite sårad. ”Jo, jag tyckte att du var lite konstig och annorlunda, så fick jag reda på att du var synskadad och att det är därför du inte hälsar på stan.” Efter den situationen har jag aldrig skämts över att säga att jag är synskadad.

Jag fick två döttrar. En sommar när vi skulle plocka röda vinbär för att göra saft frågade jag den äldsta dottern om alla bären var avplockade och om inte så kunde hon plocka de sista. Hon tog bara min hand och förde den dit där det fanns vinbär och sa: ”Här kan du plocka”. Inget medlidande där!