Jag har en medfödd synnedsättning som gör att jag ser ungefär tio procent. Det jag tycker är jobbigast med min synnedsättning är att jag har svårt att känna igen andra. Det ger mig en del grubblerier. Ska jag berätta om synnedsättningen, passar det i det sociala sammanhang som jag befinner mig i? De gånger jag berättar blir situationen oftast enklare, tänker jag. I övrigt har jag anpassningar i vardagen och i jobbet som gör att det kan gå en hel dag utan att jag tänker på att jag ser dåligt.

Jag har alltid haft barnlängtan och för några år sedan fick jag mitt första barn. Barnmorskan frågade ”finns det en assistent och väntar på er hemma?”. Det gjorde mig otroligt ledsen och kränkt i den känsliga stund som vi befann oss i. Jag har en väldigt stark tilltro till min förmåga som förälder, men jag insåg där och då hur mycket förutfattade meningar det finns där ute.

Allt gällande livsomställningen och barnets första tid i livet flöt på. Det gick bra att gå till BVC och jag hade en trevlig öppen förskola. När andra barnet kom flöt det på lika bra. De flesta föräldrar vet att småbarnstiden är en stressig period i livet men det var först när barnen började i förskola som min synnedsättning ställde till det. Eller rättare sagt, samhällets stödfunktioner kopplat till min synnedsättning.

Det är fantastiskt att ha barn men mycket i min vardag har varit jättejobbigt. Det handlar om bristen på ledsagning och oro för att inte få färdtjänst, om att göra allt man kan för att komma i tid till jobbet och förskolan men ändå misslyckas. Det handlar om trötta barn som får stå och vänta i regnet, som börjar jaga varandra klockan sju på morgonen i ett sovande grannskap och blir arga på sin ”dumma” mamma för att bilen inte är i tid. Situationer som dessa har skapat så mycket stress.

Men trots det funderar jag sällan på hur föräldraskapet hade varit med full syn. Jag har fått göra så mycket roligt i livet på grund av min synnedsättning, som paraidrott och andra sammanhang som har format mig. Det slår bort alla tankar på hur det hade varit om jag inte hade haft synnedsättningen. Dessutom har jag så mycket goda egenskaper som får livet att fungera. Att jag aldrig ger mig, är bra på att hantera stress och är lösningsfokuserad gör att jag kan hantera det mesta.

Ibland kan jag känna press att bevisa för andra föräldrar att jag kan även om jag ser dåligt. Jag tänker att de kanske har fördomar om att man är på ett visst sätt om man har en synnedsättning, men jag märker i min relation till andra föräldrar att de ser min kapacitet.

Något av det bästa med föräldraskapet är att jag älskar att skapa upplevelser med barnen. Antingen att hitta på något bara för att det är kul eller att åka någonstans där de kan lära sig saker. Jag tror jättemycket på att lära sig saker genom upplevelser och att man inte bara läser sig till kunskap. Jag brinner för att föra vidare det engagemang som mina föräldrar gav mig när jag var liten. Jag vet hur mycket det betyder att föräldrar är engagerade, och det ger mig en riktning i mitt eget föräldraskap.

Det kan bli lite trixigt med min synnedsättning när vi är iväg dock. Ibland ser jag barn till andra föräldrar med synnedsättning som snällt håller sina föräldrar i handen och lyssnar på det föräldrarna säger. Det är inte så mina barn fungerar. Mitt ena barn hade till och med en period hen kunde gå iväg och gömma sig när hen inte var nöjd. Nu har de varsin GPS-klocka på sig när de är ute, så att jag kan se var de är.

Det finns en risk att man som synskadad förälder väljer bort roliga saker för att det blir för energikrävande och krångligt, men jag blir hellre själv lite trött och slutkörd än att låta synnedsättningen stå vägen för barnens möjlighet att uppleva saker. Och det finns mycket man kan göra för att underlätta. En sådan sak är för mig att vara öppen med min synnedsättning i alla sammanhang där jag får tillfälle att berätta om den. När barnen har aktiviteter mejlar jag alltid i förväg och säger att jag ser dåligt och frågar om de ansvariga för aktiviteten kan säga hej till oss när vi kommer. Då slipper vi gå förbi tre gånger utan att jag ser de personer vi ska möta upp. Så var det inte förr. Även om alla visste att jag såg dåligt när jag gick i skolan så vågade jag inte stå för det.

Jag tror inte att jag hade varit annorlunda som förälder om jag hade haft en normativ syn, men lite skillnad hade det varit. Jag hade inte tänkt på de här sakerna, men jag hade tänkt på annat. I sociala situationer hade det kanske varit skönt att kunna se, men det vet jag ju inte.