– Det fanns en del som jag missade i ungdomen, som att gå ut på diskotek och liknande
När man porträtterar personer med synnedsättning blir det alltför ofta snyfthistorier. Jag skulle vilja nyansera bilden genom att berätta min egen historia. Jag har lyckats klara mig väldigt bra och det gör att jag känner mig lite, men som tur är inte helt, unik.
När jag var liten och gick från ljus in i mörka korridorer ville jag alltid hålla någon i handen. Mörkrädd, antog mina föräldrar. Men när jag senare började skolan och på läkarundersökningen skulle läsa syntavlan, gick det inte så bra. Ljuset föll sig på ett sådant sätt i rummet att halva syntavlan hamnade i skuggan, och där höll inte synen för att uttyda bokstäverna på de nedre raderna.
Jag skickades till Karolinska sjukhuset och fick testat mitt synfält. Undersökningen visade att jag hade ett tunnelseende och att jag var mörkerblind, som man kallade det. Retinitis Pigmentosa heter den ärftliga sjukdomen och efter jag hade fått diagnosen var det inte så mycket mer med det. Jag klarade mig utan större problem och studietiden gick bra.
Redan i tjugoårsåldern spådde läkare att jag skulle gå med vit käpp när jag var 55, så jag bestämde mig för att inte bli revisor eller kirurg och började pensionsspara privat för att få en bra tillvaro även efter arbetslivet.
Jag valde att plugga i USA under en period och lärde mig amerikansk engelska flytande. Ingen myndighet kunde tala om för mig om jag fick ta körkort eller inte så jag körde bil i dagsljus och behärskade det bra. Efter tio år utan olyckor slutade jag med det
Det fanns en del som jag missade i ungdomen, som att gå ut på diskotek och liknande. Det var bara obehagligt att vistas på ställen med för lite ljus och för mycket ljud. Visst testade jag, men det gav mer panik än glädje.
Efter att jag slutfört mina universitetsstudier inom organisationsanalys och marknadsföring blev jag headhuntad till ett amerikanskt-finskt rekryteringsbolag. Amerikanen som var huvudägare såg mig, med mina relevanta studier och min flytande engelska, som en resurs. Som 28-åring blev jag som VD ansvarig för att bygga upp det svenska dotterbolaget.
15 år senare kände jag att jag började påverkas av synnedsättningen. Jag hade fått hjälpmedel, som förstoring och talsyntes, men jag började känna mig osäker när jag skulle underteckna avtal med finstilta delar. Visst kunde jag fråga någon om den kunde hjälpa mig att läsa, men när det är viktiga saker man skriver under vill man gärna vara helt säker. Jag bad ägarna att få slippa VD-skapet och bli satt på en vanlig konsulttjänst istället.