Jag har aldrig känt mig som de andra biologiska killarna, det visste jag redan i tonåren. Jag dolde det väl, var väldigt rädd för vad min familj, mina kompisar och bekanta skulle tänka. Till slut tog jag kontakt med en kurator som jag fick väldigt bra kontakt med. Där kunde jag ventilera mina tankar och hon hjälpte mig framåt.

Jag har haft min RP hela livet men den har blivit sämre med tiden. Med tanke på min synskada så har det varit svårt för mig att hitta ett lämpligt yrke. Jag har försökt med olika arbetsträningar och praktiker. Jag är utbildad till snickare, men det har inte funkat. När jag skulle fylla 20 fick jag besked från ögonläkaren att mitt körkort skulle bli indraget. Det var ett hårt slag i hjärtat. Då förstod jag att min synskada aldrig skulle kunna bli bättre. Idag har den stabiliserat sig men ingen vet hur det kommer bli för mig i framtiden. Just nu är jag glad och tacksam för den lilla syn jag har och försöker leva efter mina resurser.

Jag växte upp i en småstad. När jag var i 25-årsåldern tog jag många gånger bussen till en större stad, tog med mig tjejkläder i en kasse, bodde på hotell och levde ut. Då kände jag mig som en hel människa. Det var alltid lika vemodigt att åka tillbaka och inträda i den biologiska personen som jag var född i. Efter ett tag kände jag ”nu får det vara nog” och samlade familjen i min lägenhet för att berätta allt. Jag hade mått så himla dåligt och ville påbörja utredningen. Jag förstod att det kommer ta tid för familjen att förstå och anpassa sig. Det var en tuff period, det kan jag inte sticka under stol med. Men det som inte dödar, det härdar.

Jag fick efter ett tag komma på mitt första möte hos överläkaren på ett sjukhus. Efter det fick jag genomgå en hel del processer, allt ifrån kunskapstester till medicinska och psykologiska utredningar. Testerna var väldigt jobbiga. Det handlar om att du ska vara så stabil som möjligt i kroppen för att förstå vad du har gett dig in på. Allt som allt tog utredningen fyra år. Det var värt det. Jag hade egentligen inte så mycket till val. Antingen gjorde jag operationen eller så fanns jag inte mer. Jag var så fast besluten i mig själv, det fanns ingenting som kunde stoppa mig.

Jag flyttade så småningom till en större stad där jag inte kände någon. Som nyinflyttad och med ett funktionshinder kunde jag ansöka om en kontaktperson genom kommunen. Det var ett sätt att kunna träffa någon på det privata planet och ta en promenad eller fika. Jag träffade en gudomligt bra tjej, en av de bästa personerna jag träffat, som har hjälpt och stöttat mig oändligt mycket.

Det man inte vet någonting om är man ofta rädd för. Många förstår inte vad könsdysfori handlar om och drar egna slutsatser, vilket leder till missuppfattningar. Jag vill inte att folk ska gå bakom min rygg och tycka och tänka. Jag har valt att vara öppen och ärlig med mina kunskaper och erfarenheter, kanske kan jag hjälpa någon att förstå eller någon som är i den sits jag var för många år sedan.

Min ambition är att flytta till Stockholm. Jag har varit där en hel del på olika fester och evenemang, så som Stockholm Pride. Jag känner en tillhörighet med likasinnade och det är den stora anledningen till att jag vill dit. Det är också lättare att hantera min synskada i Stockholm. Jag upplever att folk är mer öppna och hjälpsamma.

Jag har inte alltid varit stark men med åren blir man det. I början var jag rädd för att människor skulle titta, för att vara annorlunda. Men med tiden vände jag på det. Tittar människor på mig så finns jag i alla fall.