Jag föddes som ensam flicka med en syn på tre till fyra procent. Mina föräldrar uppfostrade mig som mina tre äldre, seende bröder, för de visste inte alternativen. Jag växte upp med ett seende barns förväntningar på mig, kan man säga. Det har inte alltid varit lätt att leva upp till. Jag var överdrivet kaxig som barn och lite aggressiv rent akademiskt, har alltid velat vara bäst och på topp. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan men visst har jag stött på hinder.

Jag minns rektorn på högstadiet, en otrevlig man som inte tyckte att jag kunde läsa gymnasieprogrammet jag ville på grund av min synskada. Jag var 15 år och vågade inte stå upp för mig själv. Min lösning var istället att motbevisa honom genom att vara tillräckligt bra i skolan. Jag tryckte undan min synnedsättning, för att separera mig själv från hans fördomar. Men jag insåg inte hur mycket mer energi det tar att ha en synnedsättning än att
inte ha det.

Jag började plugga på universitetet under pandemin 2020 och flyttade då till en ny stad. Allt var plötsligt upp till mig, jag bodde ensam och hade inte ens någon färdtjänst. En dag när jag skulle gå till en föreläsning kom jag inte upp ur sängen. Jag tänkte ”äh, jag går imorgon”men gick inte dagen efter heller. Och inte dagen efter den. Det slutade med att jag inte gick
dit mer på hela terminen. Jag var så ensam i min synnedsättning och hade ingen att vända mig till. Jag insåg att jag behövde hjälp men visste inte hur jag skulle sätta ord på det, för det var första gången.

När saker gick utför tappade jag mycket av min identitet. Den satt i mina prestationer. Jag visste alltid vem jag ville vara som person, nämligen en pålitlig frontfigur. Familjen förstod och förstår att jag behöver stöd och har alltid uppmuntrat mig att formulera vad jag vill och vad jag behöver, men aldrig gjort det åt mig. De har förlitat sig på att samhället ska göra det.

Efter mitt wake up-call flyttade jag hem och gick med i US, Unga med synnedsättning. Det var en sjuk upplevelse. För första gången hamnade jag i ett rum med en grupp människor som hade samma grundförutsättningar som jag i livet. Där kände jag mig hemma. Detta var bara två år sedan. Jag började ta plats, fick ett naturligt forum att göra det i, och pusselbitarna föll på plats.

Idag vill jag fortfarande plugga vidare, det är väldigt fundamentalt för mig som person, men har tagit några års paus för att hitta stabilitet i mig själv. Jag läser en fristående kurs för att se under vilka förutsättningar jag kan plugga. Jag vill gärna fortsätta min juridikutbildning men måste vara säker på att jag har alla verktyg som behövs. Jag måste lära mig hur
mycket vila jag behöver och hur jag ska prioritera min tid för att må bäst psykiskt och fysiskt.