"Jag vill kunna ge mina barn en aktiv fritid"
Välkommen till en inblick i mitt liv med färdtjänst – en samhällsinsats som gör det väldigt struligt för ensamstående föräldrar.
Jag har en tydlig prioritering i mitt liv: att mina två barn ska ha samma möjligheter som andra barn och inte begränsas av att deras pappa råkar vara blind. Jag är van vid att tumma på mina egna möjligheter på grund av färdtjänsten, men min gräns går när begränsningarna sipprar ner så att det påverkar barnen.
Idag går båda mina döttrar i ridskola två gånger i veckan, som tur är i samma grupp, men det resulterar ändå i ungefär 16 färdtjänstresor i månaden. Som tur är har jag folk omkring mig. Ett grannpar har stöttat och skjutsat nästan alla gånger hela det här året. Det är otroligt vänligt, men jag tycker egentligen att det är fel att jag inte ska kunna skjutsa mina egna barn.
Jag ansökte om extra resor förra året. Det var innan jag fick hjälp från grannparet och jag ville då, liksom nu, ge mina barn en aktiv fritid, och även möjlighet att besöka sin mammas grav. Jag fick avslag med motiveringen att det inte ansågs vara en nödvändig resa för mig att ta barnen till graven, vilket jag tycker är otroligt kallt och vittnar om en människosyn som jag inte tycker hör hemma i dagens Sverige.
Jag överklagade till förvaltningsrätten och senare även till kammarrätten, men fick avslag där med. Det blev tydligt att man inte tycker att det här är viktigt – på samma sätt som det inte är viktigt att jag får förutsättningar att vara en förälder som alla andra, som kan skjutsa mina barn till aktiviteter. Något som är ännu värre är att jag inte kan skjutsa barnen till en kompis. Då det inte är tillåtet för färdtjänstbilen att vänta när jag lämnar av barnet så går det fyra färdtjänstresor per gång då mitt barn vill hänga med en vän.
När mina barn ska på kalas eller träffa en kompis som inte bor på gångavstånd behöver jag fråga om skjutshjälp. På jobbet är jag till stor del projektledare, så det är inte det som skaver. Det är att ständigt behöva be mina medmänniskor om hjälp att göra sådant som jag borde kunna göra själv som inte känns bra.
För att tydligt exemplifiera skulle jag vilja presentera mina val när ett av mina barn blir bjudet på kalas:
- Skjutsa med hjälp av färdtjänst: en resa för att lämna, en resa hem, en resa för att hämta, en resa hem = fyra resor. Det har jag inte råd med. Antalet resor jag får använda är en begränsad resurs som ska räcka till allt.
- Skjutsa till kalaset med färdtjänst, stanna där och fika med föräldrar jag inte känner tills kalaset är slut = två resor, men väldigt socialt konstigt eftersom inga andra föräldrar stannar.
- Be grannen om hjälp att skjutsa… igen.
- Ta bussen, men riskera att gå vilse på väg tillbaka till bussen eftersom jag inte har varit på platsen innan. Någon av föräldrarna kanske kan följa mig till busshållplatsen? Nej, det blir också väldigt konstigt socialt.
Vilket alternativ hade du valt, och hur hade det valet fått dig att känna dig? Kanske hade du känt dig begränsad i din självständighet, kanske hade du känt att du inte räcker till.
Det är lätt för politikerna att tro att om det är tyst från gruppen så är alla nöjda och glada. Därför tar jag tillfället i akt att berätta hur det ser ut för mig – för jag är inte nöjd.
