”Ursäkta, vi ska ut på E6:an. Det är verkligen inte okej”, hinner jag tänka innan resenären bredvid erbjuder sig att ta platsen som inte har något bälte och vi kör i väg. Att erbjuda platsen bredvid sig själv i främre delen av bilen var inget som föll chauffören in, och i stället för att åka säkert allihop gav vi oss ut på motorvägen – en av oss utan skydd om vi skulle krocka.

För mig som inte har möjlighet att ta körkort eller navigera i kollektivtrafiken betyder färdtjänsten allt, men det är ett ständigt planerande och dubbelkollande, och ändå blir det fel.

Ibland har jag bokat bil till en adress, men när jag tittar i bokningen står där en annan. Vissa chaufförer frågar mig om vägen trots att jag är blind. Andra frågar mig ingenting alls, utan vänder sig i stället till min ledsagare, som att de tror att synnedsättningen och rullstolen gör att jag inte begriper.

Inom färdtjänstsystemet finns minimalt utrymme för det mänskliga. En gång när jag hade bokat färdtjänst var jag en minut sen på grund av att jag behövde vänta på hissen. Hade jag inte haft rullstolen hade jag kunnat springa ner för trapporna, men i min situation där och då fanns liksom inget annat alternativ än att snällt vänta och bli sen. När jag och min ledsagare kommer ut ser vi chauffören sitta i färdtjänstbilen. Vi skyndar oss, men när vi är fem meter från bilen så startar han och kör i väg.

Jag vet att det var felaktigt av mig att vara en minut sen, men nästa gång är det färdtjänsten som är 40 minuter efter i schemat utan att jag får så mycket som en ursäkt. Lite medmänsklighet tycker jag att man kan förvänta sig, och extra mycket eftersom jag hade meddelat chauffören att jag var på väg.

Då och då händer det att chaufförer pratar över huvudet på mig, att de frågar min ledsagare frågor som egentligen borde adresseras till mig. Det är inte så att det händer hela tiden, men betydligt oftare än vad det borde göra, och det känns nedvärderande. Jag tycker att de som jobbar inom färdtjänsten borde vara utbildade i rätt bemötande – de kör ändå personer med funktionsnedsättning dagligen.

Färdtjänsten betyder jättemycket för mig. Nu sitter jag och gnäller och det tycker jag man ska få göra, för den är oflexibel och opålitlig, och bara för man har den så innebär det inte att alla problem i vardagen är lösta. Men för att sätta det i kontrast: Jag har väldigt många kompisar som blir av med sin färdtjänst och det är helt fruktansvärt. Utan färdtjänsten hade jag upplevt ännu mer isolering vilket jag tror hade lett till en psykisk ohälsa.

Jag är en person som gillar att göra grejer. Jag tycker om att studera och trivs jättebra på universitetet. Jag hade ju mått jättedåligt om jag inte hade fått fortsätta med det. Framtidsmässigt hade det varit förödande. Utan färdtjänsten hade jag inte kunnat plugga. Utan att ha studerat är det svårt att få jobb, men utan färdtjänst hade jag inte kunnat ta mig till ett jobb heller.

Färdtjänst betyder frihet. För mig innebär det att kunna gå och träna själv ibland eller att åka hem till någon kompis. Utan färdtjänsten hade jag behövt ha med mig mamma och pappa överallt, vilket inte känns speciellt lämpligt för en 24-årig kvinna.