Den 21 maj 1923 träffades 14 blinda i Eslöv, de flesta hantverkare, för att dryfta frågan om bildandet av en förening.

Resultatet blev att man tillsatte en interimsstyrelse under ledning av P. J. Rosenqvist, Eslöv. Denna interimsstyrelse hade till uppgift att förbereda bildandet av en blindförening i Skåne. Redan den 29 juli hölls det andra mötet. Här beslöt man att bilda en förening, som fick namnet Skånska Blindförbundet. Redan från början blev utdelandet av understöd till medlemmarna av stor betydelse. Som en kuriositet kan nämnas att man 1927 beviljade 50 kronor till en person för inköp av en häst.

1924 deltog man i "De Blindas Dag" på olika sätt. Genom försäljning av almanackor, höstblommor och insamlingskort, senare känt under namnet cirkulärinsamlingen. Denna insamling pågick ända in på 1970-talet. Man anordnade också basarer och konserter. Alla dessa aktiviteter gav snart, för den tiden betydande inkomster.

Intressepolitiska frågor
1926 fastslogs på ett föreningsmöte att det borde vara statens plikt att sörja för dem som inte kunde försörja sig på sitt arbete. Föreningen hade en övre åldersgräns på 55 år och det var naturligt att föreningens verksamhet kretsade kring försörjningsmöjligheterna. En fråga som diskuterades tidigt och som 1934 fick sin lösning genom beslut i riksdagen, var den så kallade blindhetsersättningen, en föregångare till våra dagars handikappersättning. Detta kan väl sägas vara den första intressepolitiska fråga som drevs med framgång inom Skånska Blindförbundet.

Blindas Vänner
Föreningens ekonomiska ställning förbättrades stadigt, redan 1925 fick man sitt första bidrag från Malmöhus Läns Lansting på 1 000 kronor. 1934 följde Kristianstads lansting efter med ett anslag på 300 kronor. De såkallade Blindas Vänner började tidigt stödja verksamheten både med kontantbidrag till föreningen och genom att bjuda dess medlemmar på förtäring vid olika evenemang. Föreningens möten hölls i Eslöv från början och ända fram till 1976, då föreningen som omslöt hela Skåne ombildades till ett förbund med anslutna lokalföreningar.

Skånes Blindförening
1936 skedde en stor omvälvning inom föreningen. Då ombildades De Blindas Förening från att ha varit en förening med enskilda medlemmar till att bli en förening där lokalföreningarna ute i landet var anslutna. I detta sammanhang passade Skånska Blindförbundet på att byta namn, så att man från den 1 januari 1936 antog namnet Skånes Blindförening.

Semesterhemmet Solhaga i Majenfors
1942 var föreningen med och bildade "Stiftelsen Semesterhem för Götalands Blinda". Denna Stiftelse inköpte 1947 semesterhemmet Solhaga i Majenfors utanför Markaryd. Solhaga har allt sedan dess utnyttjats flitigt av Götalands Blinda. Under senare årtionden har anläggningen också används som kurs- och konferensgård även för utomstående företag. 2010 sålde stiftelsen Solhaga till en privat enteprenör men semesterhemmet drivs vidare i ny regi och SRF Skåne nyttjar det fortfarande för många av sina aktiviteter.

Arbetsmarknaden
1950-talet var ett händelserikt decennium för landets synskadade. I mitten av detta årtionde började man, inom arbetsmarknadsstyrelsen diskutera synskadades situation på arbetsmarknaden. Man trodde att det fanns många synskadade ute i landet som kunde utöva yrken utöver de traditionella hantverksyrkena. Därför anställde arbetsmarknadsstyrelsen en resande konsulent. Som tillsammans med lokalföreningarna, skulle söka upp synskadade för att förmå dessa att gå ut på arbetsmarknaden.

Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd för blinda
1957 startade Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd för blinda, tillsammans med "De Blindas Förening konsulentverksamhet", då landet indelades i regioner. Skåne fick sin första konsulent 1960 och 1961 kom det första landstingsbidraget till denna verksamhet. Verksamheten fick snart utvecklas då det fanns många synskadade i Skåne som behövde hjälp. Det blev början till dagens syncentraler.

Talboksverksamheten
Även talboksverksamheten såg dagens ljus under 1950-talet. Detta gjorde att föreningen fick ökade utgifter då medlemmarna sökte bidrag för inköp av bandspelare. Så småningom övergick man till att använda kassetter och de betygligt smidigare kassettbandspelarna. Dessa blev också så kallade tekniska hjälpmedel bekostade av landstinget. Nu står vi inför ett nytt byte av system då vi börjar framställa och läsa talböcker digitalt. Under slutet av 50-talet men framförallt under 60-talet fick studieverksamheten ett uppsving och många studiecirklar startades i intressefrågor tillsammans med ABF.