Jag hade sett fram mot min pension. Tänkte ta bilen till barn och barnbarn för att få träffa dem lite mer. Men efter bara några år av pension började jag se lite konstigt.

Jag kontaktade vårdcentralen, men de sa bara att ”detta måste en ögonläkare titta på”. När jag äntligen fick tid visade det sig att jag hade fått fel på gula fläcken – på båda ögonen. Men vad som var ännu värre var att han sa att jag inte längre fick köra bil. Detta var en mycket stor inskränkning i min vardag. Lägger man därtill den stora osäkerhet som min nedsatta syn innebar förändrades hela mitt liv. Och jag blev mest sittande hemma.

Efter en tid ringde en väninna och bad att jag skulle följa med på en resa med PRO. Jag var mycket osäker och ville inte åka på något alls. Men väninnan tjatade och lovade att hjälpa mig om det behövdes. Under denna dagsresa började jag prata med en annan kvinna och, döm om min förvåning, även hon hade fel på gula fläcken. Vi pratade mycket under denna resa och jämförde vår dåliga syn. Hon blev en mycket god vän, och vi började göra lite saker tillsammans. Hon var med i Synskadades Riksförbund och ville hemskt gärna att jag skulle följa med dit. Men jag var mycket tveksam om jag verkligen skulle göra detta. Jag var redan med i en pensionärsorganisation och tyckte att det var besvärligt att gå på deras möten. Men efter en tid av påtryckningar och berättelser om vad SRF gjorde följde jag med.

Här fick jag en helt annan bild av synskadade och kände mig välkommen. Dessutom träffade jag fler med samma ögonproblem som mitt. Vi blev en liten grupp som pratade om gula fläcken och hur vi upplevde våra problem. Efter en tid blev jag tillfrågad om jag kunde vara med i kaffekommittén och hjälpa till att koka kaffe inför våra möten. Eftersom min väninna redan var med tackade jag ja. Detta är nu många år sedan, och jag var länge med på varje månadsmöte. Från att ha suttit hemma och inte velat göra något hade jag nu fått många nya vänner och en uppgift som passar mig bra.

Men visst saknar jag min bil och den frihet som bilen gav mig.